17/8 TORSDAG - (dag 6) Pastavagges vattendelare till Rinim. 11,6 km
är vi vaknade
fanns det knappast ett moln på himlen men dom molnstrimmor som
fanns, skvallrade om att ytterligare en front var i antågande.
Vi åt frukost och gjorde oss i
ordning ovanligt fort och kom iväg klockan 10.15. Vårt första
hinder för dagen var AlepPastajåkkå eller glaciären
AlepPastajekna.
När vi, efter att ha klättrat över några
stora stenhögar som glaciären lämnat efter sig, kom närmare
isen visade det sig att jåkken kom ut ur glaciären genom två
stora portar. Isen över den västra porten var ganska brant. Vi
bestämde oss för att det var för farligt att gå där.
Istället gick vi på en snöbrygga, som gick över den delen av
jåkken, strax nedanför porten. Nu gick vi upp på glaciären
och kände efter hur det kändes att gå på den. Jag tyckte det
kändes spännande. Några ville inte gå på isen över den
östra glaciärporten, utan ville försöka vada över jåkken
nedanför isen. Efter att ha trampat ner i moränen av
glaciärsedement nedanför iskanten, bestämde sig alla för att
isen nog ändå var bästa vägen.
Långsamt och försiktigt banade
vi oss väg över isen. Bitvis var det lätt, med många
fastfrusna stenar i isen. Bitvis mycket halt, så att man fick
hacka sig fotsteg i isen med vandringsstaven. Väl förbi porten
tog vi oss ner på en stenvall. På vägen ner hittade Petter en
stor spricka i isen. Man kunde se långt in i glaciären.
Pastavagges östra del var lättgången. En väl upptrampad stig
förde oss till dom bästa passagerna.
Strax efter att vi hade lämnat glaciären tornade regnmolnen upp sig bakom oss och efter en stund kom dom första dropparna. Turligt nog hade vi vinden i ryggen, så regnet kändes inte så påfrestande. Kvar av besvärligheter för dagen var tre vad. Det första vadet var brett men enkelt och vi passerade lätt. Jåkken från Skaitatvagge var lika svårvadad som gårdagens svåra vad. Men flickorna tyckte, med av glaciärvandring höjd toleransnivå, att det var ett lätt vad.
Efter en stund hittade vi en stor
sten att ha som skydd för regnet Här stannade vi och åt lunch,
fruktsoppa. Nu började jåkken få en djup ravin. Stigen
slingrade sig ömsom uppe på och ömsom hängande nedanför
ravinkanten.
Vi mötte några vandrare på väg
upp i passet. Sista vadet blev ett antiklimax, en ynklig liten
bäck som kom från Takartjåkkå. Vi hoppade över den och
fortsatte. Nu började platån norr om Sitojaure öppna sig. Det
fanns ganska gott om ren här nere. Väl nere på platån vred vi
av åt söder mellan Takartjåkkå och den lilla höjden Namatis.
Här på en liten höjd på östsluttningen av Takartjåkkå,
bredvid ett vackert vattenfall, slog vi läger.
Petter och jag gick ner till Rinim
sameviste för att ta reda på var och när man kunde få
båttransport till Sitojaurestugorna. Vi hittade en kille som
höll på och pysslade nere vid båtarna. Han lovade att skjutsa
oss till stugorna klockan 7.30 nästa morgon. Vi gick tillbaka
till lägerplatsen. Där åt vi kött och potmos till middag.
Alldeles innan vi skulle börja äta blev vädret sämre igen så
vi åt maten i tältet.
På kvällen hade vi det gemytligt i tältet. Efter maten satt vi och sjöng medan regnet smattrade på tältduken. Vi la oss ganska tidigt, eftersom vi skulle gå upp redan 5.30 på Fredags morgonen.