13/8 SÖNDAG - (dag 2) Passåive till Vassjavagges vattendelare. 14,4 km
öndagen kan
sammanfattas i ett enda ord: "STENAR". Små stenar,
stora stenar, stenblock, flata stenar och vassa stenar.
Vi gick efter morgonbestyren, vid
11 tiden, från våran övernattningsplats öster om Passåive i
NV riktning på nämnda bergs knä. Här hittade vi ett
snöfält, och prövade på sommarsnöbollskastning. Vi fortsatte
sedan ner på höglandet mellan Passåive och den spetsiga toppen
Suorkisjnjurtje, som nästan ser ut som en pyramid.
Dagens första etapp var mycket svårgången och tog lång tid. Vid en liten sjö på plattån såg vi en Dalripa (X). När vi började komma upp på Suorkisjnjurtjes sluttning stannade vi och åt lunch, fruktsoppa.
Utvilade klättrade vi upp på
bergets knä och fortsatte åt NV mot sjön Abmojaure, som vi
tänkte passera på västra sidan. När vi fick sjön i sikte
såg vi att fjället väster om sjön stupade brant ner i den,
och att vi inte kunde passera på den sidan. Vi ändrade kurs åt
Nord och gick ner till sjöns Sydände. Här fick vi hoppa på
stenar över Abmojåkkå, som var ganska bred här.
Nu skulle vi vada tillbaka över sjöns tillflöde, vilket var lättare sagt än gjort. Den fåran var smalare och djupare, och det var glest mellan stenarna. Vi beslöt att fortsätta Norrut och leta efter bättre vad.
När vi en stund senare stannade vid jåkken för att dricka lite, tappade Petter sin kikare i vattnet. Den hoppade av från kamerakroken när han böjde sig ner efter vatten. Han fiskade omedelbart upp den. Men det var för sent, det hade redan kommit in vatten i den så att den blev obrukbar.
Vi fortsatte norr ut över en sankmark. Det visade sig att det mesta av vattnet i jåkken kom från snömassorna vid Nitterjauratj, och att jåkken var mera lättvadad norr om det biflödet. Vi vadade över och tog åter kurs åt NV mot Råtniks utlöpare.
Nu var vi rejält trötta och stannade för rast. Vi kokade kvälls soppan, blåbär, och åt den som middag och försköt den riktiga maten tills vi kom till övernattningsplatsen.
Åter stärkta till kropp och
själ, började vi klättringen upp mot Vassjavagges pass. Först
en mycket brant stensluttning upp över utlöparen. I den trivdes
Gunnel, som älskar att hoppa på stenar (så länge det inte
finns vatten emellan dom). Sedan på skrå in i dalen på södra
sluttningen.
En liten bäck i en liten ravin, som på kartan såg lättvadad ut, visade sig bli ett större hinder än vi trott. Ravinen var nämligen fylld med snö som såg otäckt vek ut och som hade spruckit och fallit ner i bäcken på vissa ställen. Vi fick gå runt ovanför den. Väl över ravinen, över ett litet snöfält och runt en liten topp, fick vi sikt fram till vattendelaren. Här skrämde vi upp en 3,4 snösparvar (X) och stannade en stund och tittade på dom. Vi befann oss lite för högt och gick på skrå ner till passet.
I passet hittade vi snart en liten
plattå med lite mjukare mark där vi slog upp våra tält, på
1340m höjd. Utsikten var fantastisk ner genom dalen mot de
spetsiga topparna och glaciärerna i Piellorieppe massivet på
andra sidan om Rapadalen. Enda nackdelen med platsen var att det
var c:a 100m till närmsta vatten. Nu smakade korv-risotton
utmärkt.
I skymningen satt vi och sjöng och hade det trevligt. När vi började känna oss alltför frusna sa vi god natt till varandra och kröp in i tälten.