TISDAG 2007-08-07 (Dag 8)
Från Kantberget till Sjnjuvtjudisjåhkås strand nedströms sammanflödet med Suottas-jåhkå
aknade efter en god natts sömn. Marken här var kanske inte så mycket mjukare än tidigare nätters men bättre "formad".
Vädret har bara förbättrats under natten och när jag klev upp det var mest klarblå himmel med några få lättare moln som kom drivande. Solen sken på tältet men det var ändå ganska kallt när jag klev ut. Det gjorde mig inget alls, men jag misstänkte att det nog var risk att det skulle bli bra mycket varmare om solen fortsatte att gassa. Det var blåsigt också, vilket var en fördel åtminstone då, eftersom det höll insekterna i schack. Det blåste dessutom från rätt håll, vilket i detta fall innebar att jag skulle få blåsten i ryggen när jag började vandra. Med andra ord, det såg bra ut!
Utslagen jag fick på benen under gårdagen var kvar. Dom var inte irriterande, kliade eller så, så jag trodde inte att dom skulle ställa till något problem. Jag bytte sockor i alla fall så att jag inte skulle få mer utslag. Jag trivs inte riktigt med Lundhags-sockorna. Dom är lite för smala i skaften, trycker och värmer för mycket, kanske därför huden blir irriterad.
Strax efter nio intog jag min frukost som som vanligt bestod av havregrynsgröt med hallonkräm och mjölk, macka och kaffe.
Som jag kom fram till igår så hade jag mycket gott om tid. Tre dagar att tillryggalägga sträckan 21 km till Akkastugan eller 23 km till båten rättare sagt. Lite otaktiskt… Mina funderingar på morgonen var dock att gå kanske en dryg mil under dagen, ligga kvar där under morgondagen och göra en utflykt upp på Sjnjuvtjudis. Därefter gå ner till Akkastugorna eller båten dagen efter det.
Det är lite oroande att jag gjort en klar miss vid planeringen av vandringen. Denna veckan är det nämligen Folkmusikfestival på Salto… vilket antagligen medför att jag får sova på golvet när jag kommer dit, lite tråkigt. Men vad gör man inte för atmosfären?!
Att packa var inte så lätt den morgonen eftersom saker och ting hade en tendens att blåsa iväg om man inte kom ihåg att ställa något tungt på dom.
Under morgonen passade jag naturligtvis på att komma ikapp med fotograferandet. Jag var ju omringad av vackra toppar. Åt sydväst låg, från vänster till höger, Boajsatjåhkkå, 1726, Gasskatjåhkkå, 1759, Ruohtestjåhkkå 1640(c:a), Låvdatjåhkkå, 1445. Västerut den lilla kullen Jålle, 1280, och åt nordväst Gisuris, 1664. På min sida om jåkken hade jag Kantberget, 1857, bakom mig och Gavelberget snett åt sydost. Sedan hade jag ju Niják, vars sluttning jag ska följa under förmiddagen, snett åt nordost.
Appropå Niják: Nere vid Smájlláträffen pratade jag med några som förra året varit uppe på Niják och dom sa att det baske mig inte var någon enkel vandring upp. Så den toppbestigningen bestämde jag mig för säkerhets skull för att hoppa över. Får väl inse att jag är en typisk dalvandrare nuförtiden.
Jag kom iväg klockan tio. Morgonens kalasväder fortsatte, molnen blev bara färre och mindre.
Jag tog ut en kompasskurs som stöd för vandringen eftersom det var en hel del kullar som gjorde att man inte riktigt såg vart man var på väg, jag hade ingen lust att gå omvägar. Det var bland annat en stor bukt på jåkken, ut mot Gisuris utlöpare, som jag tänkte gena förbi på Nijáks sluttning för att slippa tappa höjd i onödan. Kursen skulle föra mig rakt ner mot slätten mellan Niják och Áhkká.
Det gick långsamt framåt. Jag hade inte kommit långt förrän jag fick syn på en ganska orädd Ljungpipare. Jag bestämde mig för att försöka smyga mig på den för att få en bra bild. Jag ägnade säkert minst en halvtimme åt det. Tyvärr var ljuset inte så bra där så jag är osäker på om jag lyckades jag få perfekt skärpa på någon bild men några såg ändå hyfsade ut i den lilla displayen på kameran.
Efter ett tag kom jag fram till jåkken i Nijákvágge. Den var lite djupare och stridare än jag räknat med så efter lite rekning så fick ja tillslut ta fram vadarbootsen i alla fall. När jag ändå hade vadargrejjorna på mig passade jag på att rigga upp kameran och arrangera en bild på mig själv ute i vadet. Eftersom jag vandrar ensam så får jag ju sällan bilder på mig själv, om jag inte arrangerar dom, och knäpper med hjälp av fjärrkontrollen.
Vid vadet träffade jag på dom första människorna för dagen. Två vandrare som vadade en bit nedströms mig. Att döma av åldersskillnad skulle jag gissa på att det var far och son. Vi vinkade till varandra men kunde inte göra oss hörda eftersom jåkken var ganska högljudd. (Ni får gärna höra av er om ni känner igen er på tidpunkt och beskrivning)
Klockan hade blivit kvart i tolv när jag kommit över vadet. När jag ändå hade kameran framme så passade jag på att plåta lite av omgivningarna också. Bl.a. den lilla trekantiga "sjön" i Nijákjåhkåtj, topparna Boajsatjåhkkå, Gasskatjåhkkå, Ruohtestjåhkkå, Låvdatjåhkkå, Jålle, Gisuris ,mm. Nu hade jag också en fin vy mot Áhkká. Vegetationen var också vacker här med bl.a. stora tuvor med Fjällglim.
Det var fyra kilometer kvar till det "stora vadstället" för dagen, vadet över Suottas-jåhkå. Fyra kilometer, av vad jag räknade med, lättgången terräng på Nijákskaite, slätten mellan Niják och Áhkká.
Jag knallade iväg lugnt och makligt. Jag hade inga planer på att förslösa denna vackra dag med att jäkta. Särskilt när jag inte hade ett dugg bråttom.
Nijákskaite var sagolikt vackert med fina vyer framåt mot Áhkká och bakåt mot Niják som reste sig högre och högre ju längre ut på platån man kom. Terrängen var lättgången och innehöll både snöfyllda moränraviner och massor av små söta dammar.
Jag fick också agera måltavla… två unga Fjällabbar tränade anfall/revirförsvar mot mig. Fjällabbs-föräldrarna valde ut mig som mål och visade hur det skulle gå till, sedan härmade ungarna. Jag fick ducka ordentligt då och då. Tror att jag fick riktigt bra kort på dom denna gången!
Vid halv tvåtiden närmade jag mig Suottas-jåhkå och det stundande vadet. Vädret som vid lunchtid varit lite molnigare var nu åter strålande med gassande sol, bara några molnstråk borta över Sjnjuvtjudis och borta över Badjelánnda.
Nu efter att ha gått och funderat lite tror jag att jag ska skippa Sjnjuvtjudisbestigningen jag planerade för morgondagen och istället ta det lugnt och gå c:a 7-8 km om dagen istället.
Jag hade siktat in mig på att leta efter vadställe några hundra meter uppströms sammanflödet med Sjnjuvtjudisjåhkå, ett ställe som bl.a. skåningarna jag pratade med under gårdagskvällen tipsat om. När jag kom fram mot jåkken fick jag syn på en annan ensamvandrare som gjorde sig beredd att vada över från andra sidan. Jag tog mig fram mot ett ställe där jag trodde att han skulle komma iland och avvaktade. Alltid bra att någon har ögonen på en när man vadar, särskilt om man är ensam, som han (och jag) var.
Han tog sig långsamt och metodiskt över mot mig och kom slutligen iland på en udde lite nedströms mig. Jag kommer inte att kunna använda samma väg över eftersom det skulle innebära att jag vadade nedströms, något som inte är att rekommendera.
Jag lämnade min säck och knallade ner för att snacka lite med honom. Han var från Göteborg och heter Dan Sköld och hade startat från Akka och var på väg till Salto via Ruohtesvágge och Bástávágge. Han kom närmast från Älvsbyn där han varit på något så ovanligt som ett 100årskalas.
Vi snackade ett tag och Dan lovade att han skulle hålla ett öga på mig när jag vadade över, han hade ändå tänkt stanna en stund och tvätta av sig lite när han ändå var våt efter vadet.
Jag knallade tillbaka till min packning och packade upp och satte på mig mina regnbyxor och CoverBoots och gav mig iväg ut i jåkken. Jag hade hittat ett ställe i en kurva på jåkken där huvudfåran var närmast mig när jag startade. Vadet var ganska tufft, med hårt vattentryck i det drygt knädjupa vattnet, men jag hade sett ut ett bra ställe och jag passerade huvudfåran ganska snabbt och kom fram till en liten revel mitt i jåkken.
Jag hade slarvat med en sak blev jag dock varse under den djupaste delen av vägen över, när vattnet nådde upp över knäet. Jag hade nämligen glömt att spänna på mig remmarna jag brukar ha runt smalbenen för att hindra vatten från att smita upp innanför regnbyxorna. Så just det hände, en del vatten smet upp och blötte ner nederändan på mina shorts och lite rann ner i bootsen.
Från reveln var det inga som helst problem att ta sig över resten av jåkken till andra stranden, fin botten och stora släta stenar att hoppa på.
Jag vinkade adjö åt Dan som axlade sin ryggsäck och vandrade iväg. Själv slog jag mig ner vid en stor sten alldeles nere vid stranden eftersom jag bestämt mig för att ta en liten rast och laga till lite fika. En dag som denna med fint väder och ingen brådska alls så kändes det som en mycket god idé. Passade även på att torka shortsen som blev
blöta under vadet och vädra sockorna lite som också fick en liten skvätt vatten på sig.
Utvilad och pigg gav jag mig iväg igen. Det var ett par kilometer kvar ner till platsen jag planerade att slå läger på, vid Sjnjuvtjudisjåhkås strand en bit nedanför sammanflödet med Suottas-jåhkå, nånstans tvärs över jåkken från Kisoriskåtan.
Efter vadet ökade det med både mygg och knott. Det beror antagligen på att det finns mer sankmarker här omkring men antagligen mest på att vinden avtagit väsentligt.
Vid fyratiden kom jag fram till trakten där jag tänkt slå läger. Efter lite letande hittade jag en mysig, fin, slät äng, alldeles nere vid stranden, inte långt från den vanliga stigen. På ängen låg två tyska grabbar och tog igen sig. Jag beslutade mig för att detta var en lämplig plats att slå läger. Det var mycket mygg och knott även nere vid jåkken, men jag skulle knappast ha kunnat hitta något ställe med mindre av den varan när solen värmt upp och kläckt ut alla larver med en rasande fart. Det var bara att köpa läget.
Jag slog mig ner och pratade lite med grabbarna. Dom var på väg ner genom Sarek med slutmål i Kvikkjokk. Dom hade liksom jag 11 dar på sig. Efter en stund tog dom på sig sin packning och drog iväg.
Vid halv fem hade jag fått upp tältet och ordnat med packningen. Utsikten från tältplatsen var fantastisk. Vacker vy upp över Áhkká, som nu var ganska nära, och bort över jåkken mot Gisuris och naturligtvis tillbaka mot Niják som reste sig som en vaktpost på väg in mot Ruohtesvágge. Jag såg också det stora fyrkantiga stenblocket som står en bit bort på andra sidan jåkken. På vandringen 2001 så tältade jag faktiskt inte alls långt härifrån fast på andra sidan jåkken.
Det hade kommit in lite mera moln, vilket faktiskt var skönt, med lite skugga då och då från den gassande solen. Det var en hel del moln nere mot Sarekhållet och en del molnstråk på andra sidan Áhkká nere i Badjelánnda, men där jag var så var det för det mesta helt klart.
Jag var fortfarande inne i Sarek, några hundra meter innanför parkgränsen. Så så fort jag börjar gå i morgon så kommer jag att lämna Sarek och hamna i Stora Sjöfallets nationalpark istället. En natt till i Sarek alltså… inte alls fel.
Det fanns gott om blåbär vid min tältplats så jag gick en rejäl runda och käkade. Dom var alldeles mogna, stora och goda.
Myggnätet jag har och hänger utanpå kepsen var en himla tur att jag kom ihåg att ta med, jag hade i stort sett inte klarat mig utan, hade varit helt instängd i tältet i så fall.
Klockan strax efter fem så tröttnade jag på alla mygg och knott. Enda stället där man fick vara hyfsat ifred för myggen var en bit ut i jåkken. Jag hittade några stenar som var sittvänliga där, och tog min tillflykt dit. Väl där tog jag av mig om fötterna och stoppade ner dom i det härligt kalla vattnet, för att få lite svalka och dessutom få fötterna att svälla av lite, dom svullnar ju alltid lite av vandringen.
"Mmmmmm… det här är fjällen… det är riktigt härligt här. Sittandes i strålande sol i bruset från jåkken med fötterna i kallt vatten, sakta puffande på en pipa tobak, skådande ut över ett bedårande landskap"
Runt sextiden tog jag en liten promenad (bästa sättet att inte få knotten i ansiktet hela tiden). Jag klättrade upp på en liten kulle en bit från tältplatsen för att få en bra vy mot Niják. Utsikten över plattån, Nijákskaite, är kanonfin här uppifrån. Tyvärr så är det inget bra fotoväder just nu eftersom det dragit in ett litet dis över både Niják och Áhkká. Lite tråkigt eftersom solen nu kommit så långt att nordväggen på Niják är solbelyst. Jag tog några bilder i alla fall, får se hur dom blir.
Tillbaka vid tältet igen fick jag syn på två silvertärnor som jagade. Ja… jag har aldrig sett dom jaga annat än fisk förr, men dessa hade helt andra saker för sig. Dom jagade insikter på samma sätt som t.ex. svalor. Det hade jag inte en aning om att dom gjorde. Bytet för stunden var någon slags fjäril/nattfjäril, stor nog att synas bra i kikaren. En riktigt luftcirkus var det.
Det mulnade på mer och mer under kvällen och diset gjorde att det blev "Änglaljus" över Gisuris. Ljusstrålar ner genom hål i molnen så att det ser ut som en sån där klassisk tavla med änglar som vakar över ett barn. Strålarna föl ner på Gisuris brant där ljusfläckarna spelade fram och tillbaka. Mycket vackert. Jag fotade naturligtvis fenomenet.
Vid halv åtta var det dags att göra middag. Middagen bestod av Pasta Bolognese. Den var lika god som förra gången! Efteråt rörde jag till en kopp choklad som jag avnjöt i tältet.
I samband med middagen fick jag byta gasoltub på köket för första gången! En 100 gramstub har alltså räckt från dag 3, när jag lämnade Badjelánndaleden och fick börja använda det egna köket, och fram till och med nästan hela dag 8. Det var när jag kokade vatten till chokladen som gasolen tog slut. Nästan sex dagar på 100g gasol, inte illa. Jag har för mycket gas med mig… två tuber hade räckt… och kanske en i reserv då för säkerhets skull. Helt klart har jag i alla fall en tub gasol (á 194g) för mycket med mig.
Annat som räcker länge är kamerabatteriet som jag fortfarande inte behövt byta. Man kanske är extra försiktig så här när man är ute. Men jag tycker att jag ofta tittat igenom bilderna på kvällaran mm. Jag har två batterier kvar i alla fall.
Konstigt nog går det att ha tältet öppet när man är inne. Knotten följer inte med in i innertältet, bara en och annan mygga. Knotten samlas istället uppe i nocken på yttertältet. Kan bero på att det är varmt där uppe av att solen gassar på tältduken och lite fuktigt av kondens. Tydligen är denna kombination mer attraktiv än vad jag är. Himla tur det… för om jag skulle tvingas ha tältet stängt skulle det bli en bastu direkt.
Jag har kollat hur långt jag gott idag och mätte upp c:a 8 km på kartan. Ungefär som jag hade tänkt mig. Morgondagens etapp planerar jag att ta mig genom passet mellan Sjnjuvtjudis och Áhkká och tälta någonstans på väg ner för Áhkkás sluttning mot Badjelánndaleden. En sträcka som kommer att vara lite längre än dagens sträcka. Det innebär att sista sträckan blir ännu kortare men det kan inte hjälpas. Jag vill inte tälta inne i passet. Det brukar vara svårt att få tag på vatten på såna ställen.
Jag gick också igenom vilka fåglar jag sett under dagen: Fiskmås, Ljungpipare, Fjällabb, Stenskvätta, Rödbena, Dalripa och Silvertärna.
Jag passade även på att gå igenom mina bilder jag tagit och rensade bort massor av dåliga fågelbilder. Ska man lyckas få en bra bild på en fågel när man har ett helt manuellt teleobjektiv så knäpper man massor med bilder och bara en bråkdel av dom är något att ha. Så därför var en rensning nödvändig för att ge plats åt fler andra bilder.
Klockan är halv tio och jag funderar allvarligt på att lägga mig tidigt eftersom knotten gör det i stort sett omöjligt att vara ute. Om det tog i med en efterlängtad kvällsbris kan jag tänka mig att sitta uppe en bra stund till men som det nu är så känns det som om sovsäcken är ett bra alternativ.
Jag har käkat ett litet kvällsmål bestående av macka med Älgsalami och smör, som var dagens uppmuntransmat. Till det serverades det naturligtvis Kaffe och Punsch.
Eftersom det fortfarande inte blåser så tar jag och gör slag i saken och kryper ner och försöker sova. Gonatt!