LÖRDAG 2007-08-04 (Dag 5)
Guohpervágge fram till Mikkastugan
aknade ganska tidigt igen, vid strax efter sju, och steg upp. Har legat illa! Var/hur jag än lade mig domnade någon kroppsdel (Nog gnällt om det). Det var en fin morgon och solen sken så jag gick kvickt upp för att torka bort kondensen på insidan av tältduken så att tältet skulle hinna blåsa helt torrt innan jag skulle packa ihop det. Himlen var klarblå utom in mot Sarek där det drog in lite lätta moln från Álggavágges mynning. Det blåste rätt hårt och jag undrade om det betydde att något sämre väder var i antågande eller om det bara var just vind.
Solen lyste fint på min lägerplats medan dom som badade i solsken kvällen innan befann sig i skuggan, ha ha….
Vid kvart i åtta gjorde jag min frukost och sedan började packandet. Tältet kunde packas ihop torrt för andra dagen i rad, alltid trevligt. Det strålande vädret fortsatte, endast några luddiga moln på väg ut ur Álggavágge. Det blåste fortfarande rätt hårt vilket ju innebar att det inte skulle bli några problem med myggen till att börja med. Har inte sett särskilt många på morgonen. Däremot så skulle det bli det motvind vilket tyvärr inte brukar vara så skönt. Fast kanske berodde det på att jag befann mig i "vindtunneln" mellan två dalar, så det var egentligen för tidigt att avgöra hur mycket det egentligen blåste. Det kanske var mindre vind nere i Guohpervágge.
Jag närde en förhoppning att detta skulle bli vandringens första helt regnfria dag, det såg åtminstone vackert ut! Molntussarna som kom ut ur Álggavágge såg mest ut som morgondimma på väg bort, eller fuktig luft som tvingas upp och kondenserar. Det såg ut som om molnen löstes upp efter ett tag så det kunde mycket väl ha varit så.
Strax före nio knallade jag iväg. Dom i röda tältet nere i dalen hade inte rivit sitt tält så jag kom iväg först. Jag gick på Eriks inrådan på skrå ner mot dalen för att så länge som möjligt undvika växtligheten och våtmarkerna nere i dalen. Det visade sig vara helt onödigt eftersom Guohpervágge visade sig vara extremt lättgången, med stora fina släta ängsmarker nere vid jåkken, inget vide och ganska små blötare partier.
Guohpervágge var vacker med många små glittrande jåkkar som jag passerade och ibland kunde man hitta vackra små snöfyllda jåkkraviner. Efter ett tag kom dom från röda tältet ifatt och om mig (på andra sidan jåkken), det gick lite långsammare för mig eftersom jag hade lite mer stenskrövvel och vide att ta mig igenom, och
vägen var dessutom lite ginare för dom eftersom dom hade innerkurva.
Strax efter elva stannade jag till lite nere vid Guohperjåhkkå alldeles nedanför Guohper-fjällets brant, Juovvabåhke, på andra sidan jåkken. Det var ett litet sel i jåkken där med nästan stillastående glittrande vatten, små sedimentrevlar med frodigt gräs och ängsull, mycket vackert. Jag uppskattade att jag gått c:a 4 kilometer.
Vädret var fortfarande soligt. Det kändes ganska kallt i blåsten de få gånger som någon molntuss skuggade solen. Fortfarande motvind vilket var lite jobbigt men å andra sidan hade jag inte sett en mygga sedan jag vandrade iväg.
Jåkken som här rinner västerut mot Badjelánnda heter samma, Guohperjåhkkå, som jåkken som i andra änden av dalen, där jag varit förut, rinner österut, lite konstigt... Någonstans måste det ju finnas en vatttendelare. Lustigt att den heter lika åt båda hållen.
Jag började fundera på att ta mig över på andra sidan jåkken. Men just där jag var det inte så lämpligt eftersom botten såg ut att vara ganska lös och "svampig".
Jag fortsatte efter kanten på det lilla selet och i öständen av det, nedanför den lilla glaciären på Lánjektjåhkkås nordsluttning, där det började bli lite strömt, så mändrade jåkken ut sig jättefint och delade upp sig i en sju, åtta,
fåror med fasta grusbankar emellan. Jag bestämde mig för att vandra över. Jag tog inte ens på mig CoverBootsen eftersom det såg så grunt ut. Det visade sig också vara rätt val eftersom det djupaste stället jag satt foten i inte var djupare än strax över fotknölen, ett perfekt ställe att vada över på. Så hade jag alltså tagit mig över på nordsidan av Guohpervágge till Guohper-fjällets sida alldeles nedanför rasbranten på fjällets "framsida" och fortsatte österut mot Raphadalens början.
Strax före 12 så stannade jag och tog en liten lunchrast. Bra väder och bra plats fick mig att bestämma mig för det. Det brukar vara svårt att få av mig ryggsäcken när jag väl fått den på mig men jag hittade en sådan bra, torr, plats med en sittvänlig sten, "lutvänlig" sten för ryggsäcken, och en liten jåkk med gott vatten alldeles intill, och dessutom en härlig utsikt. Jag slog mig ner och kokade mig kaffe och tog en macka.
Efter fikat fortsatte jag österut i dalen och när klockan var runt ett så passerade jag Guohpervágges vattendelare med Vattendelar-Glaciären på andra sidan jåkken. Dalen var fortfarande mycket lättgången och dessutom mycket vacker. Molnigheten hade ökat lite, främst inne över Sarek där molnen var lite grå i nederkanten. Det blåste fortfarande hårt, ibland så pass att det ibland tog stopp mitt i steget. Därifrån hade jag drygt 4 kilometer fram till vadstället där Guohperjåhkkå och Álggajåhkkå möts.
Strax före halv tre kom jag fram till vadstället nedanför Álggavágges mynning efter att ha gått och beundrat de vackra fallen i Guohperjåhkken som är strax innan vadstället där dalen börjar bli lite brantare ner mot Raphadalen. Jag hade gått på ganska bra trots att det inte var lika lättvandrat den här sista delen. Det hade också blivit en hel del stopp för att med kameran dokumentera dom vackra vyerna.
Vid vadstället tog jag en liten rast och låg en stund och vilade benen. En bit upp i Álggavágge såg jag ett par andra vandrare som låg och vilade sig, i solskenet, på en stor sten.
Det hade blivit molnigare och molnen mörkare. Efter en del funderande bestämde jag mig för att fortsätta fram till Mikkastugan. Den del av Guohpervágge som nu väntade har jag gått förr, dels när jag kom ut ur Álggavágge och vadade över via detta vadstället och dels gången innan det, då jag gjorde en utflykt med lättpackning nästan ända in hit in under en liggedag vid Mikkastugan.
Till skillnad mot tidigare gånger så bestämde jag mig denna gång för att följa stigen, som finns utmärkt på kartan, till Mikkastugan.
Så här i efterhand så inser jag att jag nog borde ha stannat och slagit läger i närheten av vadstället. Vägen till stugan var en pärs! Att följa stigar i Sarek… det blir ju oftast inte så bra, om man säger. Stigen delade sig och lurade upp mig på alla möjliga vådliga ställen på kanten till stup och ner i stenskravel, vide och sump. Det var hopplöst att avgöra vad som var den riktiga stigen. Det är nästan bättre att inte rita ut en stig på kartan på såna här ställen.
Halvvägs till Mikka kände jag mig helt utmattad och allmänt vinglig, men jag fick väl skylla mig själv. Jag stannade upp ett tag och samlade kraft medan jag beundrade fallen i dalen nedanför mig där Guohperjåhkken faller ner i Raphadalen. sedan tog jag nya tag och satte fart mot Mikkastugan igen, för där jag var fanns i alla fall inga tältplatser.
Till slut fick jag syn på Smailajåkkens ravin och Mikkastugan ovanför. Stigen kom ut halvvägs ner efter forsarna i ravinen så det blev en grym stigning upp till stugan.
Jag kom fram till Mikkastugan kvart i sex, ganska slutkörd efter de sista besvärliga fyra kilometrarna från vadet, som detta till trots gått fortare än jag trott.
Dom två som jag sett, latande sig, en bit upp i Álggavágge kom fram till Stugan strax efter mig, från en högre belägen stig. Det var Måns och Anders, far och son, från Göteborg. Dom hade gått in via Kvikkjokk och sedan genom Portemassivet och den klassiska rutten via Sarvesvágge och över till Álggavágge. Både dom och jag slog upp våra tält på ängen mellan stugan och bron. Det blåste något fruktansvärt medan vi satte upp tälten.
Copyright © Emma Roos
af Hjelmsäter (Emmma)
I stugan lagade vi middag, Chili con Carne i mitt fall. Vi satt och pratade och hade riktigt trevligt. Grabbarna var på väg "Sluggavägen" till Salto, så vi diskuterade vägval en bra stund.
Medan vi satt där och åt kom det ett par vandrande. Dom hette Cecilia och Anders och var från Göteborg. Vi började naturligtvis snacka lite granna och det visade sig att dom kände igen mig från Utsidan. Vi kom på det när jag skulle visa något på kartan och Cecilia sa: har du gjort en sån där karta, en sån såg jag på Utsidan. Då berättade jag att det var just den kartan hon sett där, som jag skrivit om och lagt upp ett par bilder på.
Ungefär när Cecilia och Anders kom så började det regna och det har det fortsatt med hela kvällen till och från, så min förhoppning om en helt regnfri dag kom på skam.
Cecilia och Anders hade även dom kommit in via Kvikkjokk och sedan Cykelstigen, båtskjuts med Länta och sedan Raphadalen upp. Dom skulle sedan gå upp mot Gisuris och ut via Akka/Rijtsem. Dom hade egentligen tänkt gå vidare direkt men när vi stått och snackat en stund så kände dom att det nog var dags att äta en bit. Så eftersom Måns och Anders gått ner till sitt tält så fanns det plats i stugan även för dom att göra lite middag där. Vi satt där en bra stund och snackade, det slutade med att dom beslutade sig för att stanna kvar och slå läger, i alla fall, dom också. Så då blev det tre tält på ängen.
Klockan har snart blivit midnatt här vid Mikkastugan och det är dags för en sammanfattning. Det regnar fortfarande. Bortsett från det och att jag tagit ut mig lite för mycket så har det varit en fin dag. Bra fotoväder och massor av fina vyer att fotografera. Trevligt sällskap här vid Mikkastugan.
Maten blev jag klart missnöjd med, Wildlifes Chili con Carne. Längre tillagningstid, sämre konsistens och dåligt kryddat. Dessutom blev inte all mat mjuk under tillagningen, bland annat så var en hel del riskorn fortfarande knapriga. Nä… tacka vet jag Norska Real!
Med tanke på att jag känner mig lite slutkörd tänker jag ta en liggedag här vid stugan i morgon. Jag har ju gott om tid på mig, nästan en vecka. Det blir bra då kan jag ju kanske tvätta lite och kanske tvaga av mig själv lite noggrannare också. Hoppas att det blir uppehållsväder bara.
En av anledningarna till att jag är så slutkörd är nog att jag har haft kraftig motvind hela dagen. Sträckan var ju lika lång igår och det var mindre stigningar och dalen, fram till vadet i alla fall, var som sagt extremt lättgången så det borde ju inte varit mycket tyngre att gå idag. Men har man en så kraftig motvind så att det till och med tar stopp ibland så tar det hårt på krafterna.
Jag har sett om mitt skavsår och min svullna tå och såret ser fortfarande bra ut, tån däremot har svullnat ytterligare. Vi får se imorgon om jag kanske ska ta och se om det går att sticka hål och dränera den lite.
Nej, nu när all dagens mat och fika är uppäten så återstår bara att breda ut sovsäcken leta fram Apné-skenan och näsvidgaren och krypa ner för att få några välförtjänta timmar sömn. God natt.