TORSDAG 2007-08-02 (Dag 3)
Från Låddejåkkstugan och österut parallellt med Mahttoajvve
ag tog det lugnt på morgonen. Det blev faktiskt ännu mera folk här i natt, det var till och med folk som sov i matrummet, fyra stycken som kom ner någon gång på småtimmarna efter att ha tagit sig över det besvärliga vadet.
Jag pratade lite med dom som tältade vid vadet igår, ett äldre par, som kom ner nu på morgonen. Dom berättade att vadet nu var normalt, d.v.s. ankeldjupt. Tänk vad det kan ändra sig på några timmar.
Vädret på morgonen var helt underbart, lite växlande molnighet med sol tidvis, hög och fin luft, så jag beslutade mig för att det var dags att dra mig in mot Sarek i alla fall.
Jag pratade en del med Per och Barbro med sin lilla Linéa i bärstolen innan dom gick iväg mot Kisurisstugorna. Dom funderade på att ta gamla leden.
Eftersom stugvärden inte är här och det inte fanns växel i pengaburken så får jag väl betala natthärbärget via bankgiro när jag kommer hem. Jaha då bär det av på andra etappen av själva vandringen.
Klockan var strax före 11 när jag axlade min ryggsäck för att gå i väg. Alla andra som sov i stugan gav sig av före mig, så jag var sist kvar vid stugan. Det var bara några som tältat som fortfarande höll på att packa ihop, och eventuellt någon i nedre stugan också som var kvar.
Jag passerade bron över Låddejåkkens vackra forsar, där stannade jag en stund och fotade, och sedan började jag knega mig upp för den branta stigningen på leden. Tänk vad tokigt det kan bli… när jag kommet en bra bit upp upptäckte jag att jag inte hade Orvar (staven) med mig. Jag hade
nämligen stannat till och tagit några kort ner mot sjön Vastenjávrre och Svártinjunves och tillbaka mot Låddejåkkstugorna en stund efter att jag passerat bron. Då hade jag ställt honom ifrån mig och han hade tippat lite åt sidan så jag glömde kvar honom. Där stod han kvar och väntade så snällt på mig medan jag fick knalla tillbaka ner för branten för att hämta honom… hu. Jag trodde dessutom att det var en kortare sträcka dit jag glömt honom, så jag ställde aldrig av mig ryggsäcken vilket jag borde ha gjort, när jag såg tillbaka upp och insåg hur mycket höjd jag tappat. Men… det är väl bara bra för benen att få träna lite extra… hehe.
Jag klättrade upp igen, och fortsatte upp en bit efter Badjelánndaleden. Där lämnade jag den och drog mig in mot sidan av fjället Mahttoajvve som jag skulle följa in mot Sarek. Jag gick lite på skrå in mot fjällsidan över halvt myr- och halvt videmark.
Dagens och morgondagens vägval, längs med Máhttoajvves nordsluttning bort mot Nasasvagge, bygger till stor del på en av mina forum-vänner på Utsidan, Erik Hedmans, reseberättelse. När jag bad om tips på hur man bäst gick in denna väg så bad han mig kolla in sin hemsida. Där fick jag en hel del tips och ska försöka ta var på det som gick bra, för honom och hans fästmö Ida, och försöka undvika de felval dom gjorde.
Jag fortsatte att dra mig ganska högt upp mot rasbranten på fjället för att försöka undvika de djupaste delarna av de många bäckravinerna som går tvärs över min färdväg. Vädret hade blivit lite sämre och det blåste ganska kallt. Det kändes som det skulle kunna ligga lite regn i luften, eller rättare sagt vädret kunde inte riktigt bestämma sig, för molnen drog sig lite fram och tillbaka. Jag hade hållit koll på några och jag tyckte att dom åkte lite jojo.
Klockan halv ett hade jag kommit en bit från Badjelánndaleden och då kom dom första regndropparna trillande ner på mig. Som tur var så befann jag mig på ett ställe där det var lägligt att ställa ifrån sig ryggsäcken och plocka fram regnkläderna och få på regnskyddet på ryggsäcken. Jag fick i alla fall börja dagens vandring i fint väder, alltid nått.
Medan jag stod och bytte om blev jag gång på gång anfallen av ett par Fjäll-labbar som antagligen markerade sitt revir eller försökte skydda ungarna (Labbarna är vanliga detta året eftersom tillgången på lämmel är ganska god). Försökte ta några kort på dom när dom anföll och jag tror att dom blev hyfsade.
Efter att det började regna så regnade det oavbrutet, inte en sekunds uppehåll. Trots att jag tyckte att jag höll mig ganska högt upp på fjällsidan kom jag in i en hel del vide och sump. Jag vek av och tog mig ytterligare lite högre upp och kom, när jag gått halvvägs efter branten, upp ovanför videt. Där uppe var å andra sidan bäckravinerna lite djupare, men jag går hellre upp och ner i bäckraviner än trasslar mig fram i vide och sump, även om låren protesterade lite efter gårdagens ganska tuffa marsch.
Jag slog läger klockan fyra. Alternativet skulle ha varit att fortsätta ner i videsnåren i grytan mellan Máhttoajvve och dalen med jåkken Násasjåhkåtj, där jag ska klättra upp i morgon, och älven Miellädno. Enligt Erik är det ingen höjdare att tälta där nere och eftersom orken inte var helt på topp och jag hade fått känning av skav på en häl så jag stannade lite tidigt istället. Min tältplats ligger på Mahttoajvves knä, in mot Sarekfjällen, strax utanför Sarekgränsen, på fjällets utlöpare mot en stor sväng i Låddejåkken, en väg jag ska ta imorgon. Ser rätt lättgånget ut dit ner.
Jag trodde att jag fått in mycket vatten i kängorna under dan men det visade sig att det inte var så farligt. Lädret hade antagligen svällt igen eftersom jag tycker att jag klafsat fram i ganska mycket sump under dan. Det gick varken att vrida ur vatten ur sockorna eller innersulorna så då har det varit ganska tätt, och det är ju bra. Har sockorna inte torkat i sovsäcken i natt så får jag väl ta fram ett par nya, värre är det ju inte.
Om man öppnade tältet trots regnet hade jag en jättefin utsikt både ner mot Låddejåkken och in mot Sarekfjällen och Miellädno. Så jag hoppades ju att det här droppandet skulle upphöra så att jag kunde gå ut lite granna och njuta av var jag är någon stans. Tyvärr har det ju blivit lite mycket av detta att sitta och lyssna på regnet under mina vandringar. Jag hade i alla fall kokat mig lite kaffe och brett mig en macka som "lunch".
Strax efter klockan fem avtog regnet en del och jag passade på att gå ut och uträtta lite naturbehov och hämta in lite vatten och så. Innan jag gick ut öppnade jag upp lite och pejlade in min exakta position genom att krysspejla mot kröken på Låddejåkken och en sjö nere på slätten. Jag hade gissat ganska rätt när jag ritat in tältplatsen på kartan, bara ett par hundra meter fel, och kunde sedan med passaren stega upp att jag gått drygt 9 km under dan, lite längre än det känts faktiskt, och det är ju bra, alldeles utmärkt.
Eftersom det regnade så funderade jag på att gå och lägga mig tidigt så att jag kunde vakna lite hyfsat nästa morgon och dra nytta av ev. bättre väder på morgonkanten. Så jag började förbereda middagen. Det bjöds Pasta Bolognese. Det gick jättesmidigt att laga mat med JetBoilen. Man blev klar på ett nafs, har inte varit med om något så smidigt. Kokade upp vattnet på ett par minuter och hällde det i matpåsen, vänta 5 minuter och sedan öppna och röra om. Sedan fick man vänta en stund innan maten kommit ner i ätbar temperatur och sedan kunde man äta direkt ur påsen… kanon. Och ingen disk blev det heller. Maträtten gick inte av för hackor den heller… Reals mat är kanongod. Sedan bjöds det på "uppmuntring", Chokladpudding till efterrätt.
Scenen förändrades helt och hållet medan jag satt och åt. Vinden hade mojnat ner, molnen höll på att dra undan och fläckar av solljus spelade över fjällsidorna här omkring.
Skavet på hälen visade sig tyvärr vara en blåsa som dessutom gått sönder. Konstigt… det kom så snabbt så mycket hade den faktiskt inte känts.
Vid åttatiden hittade äntligen solen hit också. Den hade varit dold bakom ett moln som legat och lurat bakom kammen på Mahttoajvves. Den hade lyst i princip över allt utom just där jag befann mig. Men tillslut kom den hit och det känndes jätteskönt. den värmde inte särskilt mycket eftersom den stod så lågt och den fortfarande var lite disig av resterna av molnet, men den lyste upp och gjorde naturen vacker och härlig.
Det kom en Ljungpipare ganska nära här för en stund sedan och jag smög lite på den och försökte få en hyfsad inspelning av den med min inspelare/miniporta (M-audio MicroTrack). Inspelningen låter rätt hyfsad även om det är en hel del vind"bumpar" och bakgrundsbrus från jåkken nedanför, men man hör den tydligt och fint. Jag får väl försöka filtrera bort en del oönskade ljud när jag kommer hem.
Ända sedan jag var klar med middagen har jag varit utomhus och strosat runt lite i närheten. Bl.a. har jag försökt vifta torrt regnstället, kläder och sockor, så nu är det mesta nästan torrt åtminstone. Sockorna och sulorna hinner nog inte torka helt utan kommer att få göra mig sällskap i sovsäcken. Dessutom har jag hunnit med att speja runt lite med kikaren. Man ser väldigt bra in mot Álggavágge och i kikaren såg man tydligt Álggavárre kapell på kammen. Sjön Álggajávre var dold men man såg Sarvestjåhkkå och Niejdariehppe i bakgrunden.
Klockan kvart i elva kröp jag in i tältet efter att ha varit ute och tagit en sista nypa luft. Solens sista strålar färgade Sarekfjällen röda och molnen ut över sjöarna var också gyllene i kanten, mycket vackert. Jag har fotat en hel del under kvällen.
Klockan närmar sig midnatt och jag fått min kvällsfika med kvällens andra "uppmuntring" Salami och smör till mackan. Jag har packat in det som ska ligga i ryggsäcken, brett ut sovsäcken och gjort färdigt inför natten. Vi får hoppas att det här vädret står sig för sedan jag gick in för att göra fika så har det klarnat upp, i princip, helt. Det är blå himmel över mig och alla moln har försvunnit åt norr och väster. Vi får hoppas att dom stannar där, det kan dom gott göra tycker jag.
Passar på och gör en liten sammanfattning av de fåglar jag sett under dan. Jag har sett Labb, några Brushanar, Blåhake, Dalripa, och både sett och hört Ljungpipare. Sedan jag kommit fram hit har jag, som jag tidigare skrev, sett Ljungpipare här också och dessutom en Fjällvråk som ryttlade över nästa dal och letade efter lämpligt byte i kvällsljuset. Fick ett bra kort på den tror jag.
Det ska bli intressant att se hur långt jag hinner i morgon, om mitt skavsår sköter sig någorlunda, jag har skött om det efter bästa förmåga, så hoppas jag att jag åtminstone kommer upp i Násasvagge till Násasjávrre som sjön där uppe heter. Först ner i en grop och sedan en stigning på 200 höjdmeter upp till sjön på 938m. Vägen upp ska enligt Erik vara ganska bekväm.
Nöjd med att äntligen fått en vacker skön, regnfri kväll, kryper jag nu ner i säcken för att sova… God natt!