ONSDAG 2007-08-01 (Dag 2)
Badjelánndaleden från Kutjaurestugan till Låddejåkkstugan
ag gick upp vid halv åttatiden och åt frukost. Det började regna under natten och regnskyarna drog förbi utanför fönstret, ett fint regn inte särskilt tungt, och med den vindriktning som var skulle jag få regnet i ryggen så det borde inte vara allt för förfärligt. Jag hoppades dock att det skulle sluta. Vill inte ha något regn, har fått min beskärda del av det i fjällen tycker jag. Det kändes i alla fall skönt att inte behöva packa ihop ett vått tält den här gången.
Klockan halv 10 hade dom andra har knallat iväg. Jag såg Kjell och Irene försvinna bort längs Badjelánndaleden över den sista lilla kullen jag kan se härifrån. Dom var på väg åt samma håll som jag så vi borde ses i Låddejåkkstugan till kvällen om jag inte går i fatt dom tidigare.
Stugan var urstädad och jag hade tömt slaskhink och burit in nytt färskt vatten så jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Så det var det bara att axla bördan (säcken) och knalla iväg.
Efter att ha gått några kilometer kom jag till en liten bro, där jag stannade för att dricka lite. Vädret gick mot det bättre och just då så regnade det nästan inte alls. Och eftersom jag haft vinden i ryggen så har det inte varit påfrestande alls. Medan jag stod där svävade det en fiskmås över mig, annars har jag nästan hela vägen haft sällskap av en ljungpipare. Den har visat sig ganska mycket och hela tiden pipit sitt ödsliga läte. En bit bort flög tre labbar omkring och jag funderade på om dom skulle bli arga på mig, eftersom jag skulle gå förbi nästan där.
Jag fortsatte efter leden som nu bar svagt neråt. Efter fem kilometer kom jag fram till dom långa broarna över Sallohaures utflöde och Vuojatädno. Jag passerade den första bron, som kändes ganska otäck då den var lång och endast bestod av två plankor bredvid varandra hållna på plats av tvärslåar som hängde i otäckt flacka vajrar. Efter den gick jag över en kortare, rätt normal-lång bro.
Precis vid brofästet vid den tredje bron, den över Vuojatädno kom jag i fatt Kjell och Irene som hittat några stockar att sitta på och tagit rast. Dom skulle just till att gå när jag kom fram. Vi snackade en stund innan dom gav sig av och jag tog över sittplatsen. Sittplatsen var i lä men inte för regnet så klart, för regnet hade kommit tillbaka med full kraft och det syns ingen ljusning. Vinden hade vänt dessutom så jag i princip fått motvind.
Man kan väl säga att jag avverkat en knapp tredjedel av dagens etapp. Klockan var strax före halv tolv när jag kom fram och jag vilade en stund där innan jag börjar vandra igen, och knaprade i mig lite GORP, "Good Old Raisins and Peanuts" påspädda med lite chokladbitar, för att få lite mer energi i mig. Jag passade på att dricka ordentligt där där det fanns vatten, det hade varit lite dåligt med det ett tag innan.
Den tredje bron, över Vuojatädno, den längsta av de tre, var också ganska otäck. Visserligen hade den ett nät från vajern man höll i och ner till plankorna man gick på men i övrigt så var den konstruerad på samma sätt som den första. Nätet skulle antagligen inte hålla om man föll mot det, det fanns nog där mest för att man inte skulle tappa ner saker i vattnet.
Efter broarna var det vanlig led igen. Leden följde Vuojatädno mot sjön Vastenjávrre. Efter ett tag gick jag ikapp Kjell och Irene igen och vi följdes åt till och från.
Efter några kilometer började stigen klättra uppåt. Jag hade kommit fram till dagens stora stigning, klättringen upp till högplatån som ligger väster om den lilla toppen Loadásj, en stigning på c:a 250m. Vädret höll i sig, fortfarande regn och nu även ganska mycket dimma. Detta grämde mig eftersom jag hört att utsikten från högplatån, bort över Vastenjávrre, skulle vara en av fjällvärdens vackraste vyer.
På väg upp såg jag en stor fågel sväva ute över sjön. Det var svårt att se ordentligt på grund av både dimma över sjön och imma på kikarokularet men jag tror att det var en gammal Havsörn, av form och fjäderdräkt att döma.
En bit upp efter sluttningen tog Kjell och Irene rast och jag vandrade iväg före. Väl uppe på platån kunde jag bara konstatera att någon vacker utsikt inte infann sig utan en vägg av dimma dolde vyn, sorgligt.
Jag traskade vidare i det i dimman ganska tråkiga landskapet. Jag passerade ett rengärde. Där mötte jag en man som var på väg åt andra hållet. Han var ute och fiskade. Han varnade mig för den sista jåkken innan branten ner till Låddejåkkstugorna. Den var kraftigt översvämmad av det ihållande regnet sa han.
De tre kilometrarna fram till det vadet var ganska händelselösa. Terrängen var slät och man passerade en hel del myrar på halvt översvämmade spänger.
Till sist, ganska trött, kom jag fram till vadstället vid jåkken Vierttjajågåsj. Vadet ligger precis där den nya och den gamla Badjelánndaleden delar sig. Vadet var mycket riktigt kraftigt översvämmat. Nu har jag ju i och för sig inte sett vadet som det brukar se ut men med tanke på att det är ett vad på en led så var det lätt att se att det inte brukade se ut så här. Massor av vatten i en dånande fors in i en "bassäng" där vadet såg ut att vara. Vadet såg ut att vara åtminstone knädjupt och med rejäl fart på vattnet.
Någon hade gett upp sina försök att komma över och slagit upp sitt tält en bit från vadet. Själv slog jag mig ner och vilade en stund för att komma i form inför vadet.
När jag så småningom kände mig redo och hade rekat lite runt vadet och höll på att ta på mig mina CoverBoots så kom Kjell och Irene ikapp mig. Vi snackade en stund innan dom höll ett öga på mig under vadet.
Vadet var ett gränsfall för mig. Lite hårdare ström och jag hade vänt om. Men nu tog jag mig sakta och försiktigt, halvt hasande på grusbottnen, försiktigt över till andra stranden. Som mest hade jag vatten upp till strax ovanför knäet.
Kjell och Irene bestämde sig, efter att ha studerat mitt vad, att ge sig av uppströms för att leta efter bättre vadställe. Så efter en stund knallade dom iväg österut.
Strax intill vadet slog jag mig ner för att ta av vadargrejorna. Då fick jag syn på en Fjällabb som låg på en liten kulle bara några meter ifrån mig. Jag plockade fram kameran som jag haft nerpackad hela dagen p.g.a. det dåliga vädret. Fjällabben, Kjell och Irene dokumenterades liksom det översvämmade vadet och forsen ovanför.
Nu hade jag bara en dryg kilometer kvar till Låddejåkkstugorna, men den var just "dryg", ett nedför-parti på drygt 200 höjdmeter, mina knän och lår protesterade villt.
Ungefär tjugo över fyra kom jag fram till stugorna. Det fanns ingen stugvärd på plats men jag letade upp ett rum där det fanns en ledig slaf. Man hade ett smart system där man flyttade en pinne så att det framgick hur många sängar som var upptagna i rummet. Eftersom jag var ganska våt så bytte jag kläder och hängde in min fuktiga utrustning och kläder i torkrummet.
Jag tog det lugnt under resten av eftermiddagen och kvällen. Så småningom kom jag igång och har fått i mig fika och blivit torr och varm. Vädret under dagen har varit precis som det brukar vara när jag är här, samma "sketna" ihållande regn. Visserligen slutade det att slutat regna i början av kvällen men det drar fortfarande in tunga moln från sjön. Jag har sett en hel del fågel under dagen trots det dåliga vädret. Ljungpipare har jag sett och hört hela vägen och massor av Labb, det finns mycket Lämmel nu (har sett en tio femton stycken) och det gillar ju Labben. I övrigt har jag sett Blåhake, Stenskvätta, Buskskvätta och både Fjäll- och Dalripa. dessutom lyckades jag skrämma upp tre Tornfalkar som satt i slänten nedanför stugan, när jag var ute och hämtade lite frisk luft.
Det är fullt här på stugan nu, alla bäddar upptagna, eftersom inga vågar sig upp och testa vadet.
Vid niotiden gjorde jag middag, hade inte orkat göra det förut eftersom det har varit så mycket folk i köket tidigare. Det blev Tortelini idag igen eftersom gårdagen och idag är enda dagarna då jag kan laga "vanlig" mat, sedan blir det frystorkat.
Efter middagen, hade det börjat klarna upp ordentligt så jag gick ut och fotade lite, bland annat utsikten in mot Sarek och mot Ráhpok.
Klockan är nu runt midnatt och jag är ensam kvar i Sällskapsrummet och försöker sammanfatta dagen. I ljuset från fotogenlampan sitter jag och studerar kartan och planerar morgondagen. Självklart har jag snackat en del med mina stugkompisar: Kjell och Irene kom ner till sist, dom hade fått gå en dryg kilometer uppströms innan dom hittade ett ställe att ta sig över jåkken. Andra jag snackat med är Barbro och Per Sköldenberg, från Malmö, som är på väg på väg leden mot Akka med sin ett och ett halvt-åriga lilla dotter Linéa på ryggen. Jag har också snackat Volker och Susanne från Tyskland. En bit in på kvällen dök systrarna Ann-Marie och Anna-Lena, mina helikopterkompisar från Rijtsem, upp. Dom hade tagit sig ända hit från Staloluokta där dom startade igår, starkt.
Någon stugvärd har fortfarande inte dykt upp, många hoppades på att kunna köpa sig båtfärd förbi den översvämmade jåkken med honom, men tji fick dom.
Vädret är nu stjärnklart och jag hoppas att det håller i sig så att min vandring in mot Sarek, när jag lämnar leden, blir skön. Nä… nu ska jag ta en sista kopp kaffe, en kaka och en smutt Punsch innan även jag kryper ner i sovsäcken, sista natten inomhus. God natt!