Utvärdering

å var det åter dags att se tillbaka på en avslutad vandring och fundera över vad som gick bra och mindre bra, vad som fungerade och inte. Här kommer lite tankar runt detta och lite recensioner på en del utrustning.


Vägval
Vägen jag valde var vacker och relativt lättgången. Ett annat år med mindre regn är den antagligen ännu bättre, mindre våt myrmark. Det enda riktigt knepiga stället är vägen upp till Snavvavagge från Pielavalta. Nedersta delen av Rapadalen var inte särskilt svår men tråkig och blöt (men det hade jag ju räknat med).

Väder
Vädret blev inte alls som jag hade beställt den här gången heller! Mest regn men inte så mycket som förra gången. Molnen var högre också så att man kunde se fjällen även när vädret var dåligt. Tack och lov så var det ingen dimma heller. Bättre lycka nästa gång!

Packning/Vikt
Jag hade en ganska tung packning på ryggen drygt 30 kg från starten, detta trots att jag försökt optimera packlistan från förra vandringen. Så här efteråt kan jag åter konstatera att jag faktiskt använde det mesta av det jag hade med mig, till och med lagningsgrejorna den här gången. Jo det fanns några saker, alla t-shirt gick inte åt och tändaren fungerade för det mesta så eldstålet användes inte.

Mat
Matsedeln, som förra vandringen var lite för enformig, hade jag reviderat med utgångspunkt från mina erfarenheter. Det blev en hitt! Jag var helt nöjd, varierat och bra. Lite bre'gott och Salami smakade utmärkt som omväxling till "klämosten". Brödet, Fazers Smedhalvor, är segt så att det inte smulas sönder i ryggsäcken och håller sig också fräscht och gott minst i ett par veckor. Min ranson av "vandringsenergigodis" var som vanligt precis lagom. 100g mjölkchoklad, ett litet paket russin, lite jordnötter och ett halvt paket Dextrosol per dag. Det blev en hel del soppa över eftersom jag allt som oftast struntar i att laga lunch utan bara tar en macka, så jag funderar på att skippa lunchsopporna helt nästa gång, vill man mot förmodan ha något varmt i sig kan man alltid ta en kopp choklad.

Jag måste också ösa lite galla över Restaurangvagnen. Restaurangen på tåget drevs av Svenska orientexpressen AB. Sämre får man leta efter. Det var ganska lyxig inredning men maten var knappast att betrakta som lyxig, köttbullar och potatis var det enda som fanns att få på uppresan. På resan upp visade det sig dessutom att hade blivit fel på en leverans så dom hade varken fått öl eller vin. Jag hade världens tur och fick tag på den sista ölen ombord på tåget! Istället för att få äta min frukost i lugn och ro på morgonen som jag tänkt mig på morgonen så fick jag kasta i mig lite fil och flingor och en ostmacka eftersom dom skulle stänga serveringen klockan halv åtta! mitt i den period då dom flesta antagligen vill äta, snacka om service. Den dåliga förklaringen till detta var att dom skulle byta personal i Boden. På hemresan åt jag det som dom kallade för frukostbuffé Det var en ganska mager måltid för att vara buffé, fanns inte särskilt mycket att välja på. Nej fy och skam, skärp er!!

Utrustning
Tält: Jag hade även i år lånat ett Hilleberg Akto, ett smidigt enmanstält. Lätt, 1,7 kg och enkelt att sätta upp. Tältet är konstruerat så att det är högst i mitten, Bra! bekvämt att sitta i. Dessutom går man in i sidan på tältet vilket är smidigt. Absiden rymmer utan problem ryggsäcken och har ändå gått om plats för att gå in och ut samt att laga mat. Jonas som jag vandrade med dom sista dagarna hade ett Hilleberg nallo2. Det vägde inte så mycket mer än Akto-tältet men var betydligt rymligare. Om jag får för mig att köpa ett tält blir det nog något i den stilen.

Kök: Innan förra vandringen köpte jag ett Mini-Trangia. Köket är mycket lätt, 330g, och smidigt i formatet. Tyvärr är det mycket törstigt på bränsle vilket gör att vinsten i vikt inte blir lika stor som man kan tro eftersom man måste ha med sig mer sprit. Jag lovade mig efter den vandringen att köpa ett annat kök till den här gången, men det blev inte av. Vis av föregående vandring tog jag med mer bränsle och kompletterade köket med en riktig "Ta-moj", handtag, eftersom originalet hade dåligt grepp om kastrullen. Det gick ganska bra den här gången men man måste vara riktigt snål med bränslet och hålla koll så att man inte använder för mycket och får brist i slutet av vandringen.

Cover Boots: Mina Lundhags CoverBoots var återigen en fantastisk tillgång! Dom hade gått sönder i svetsen på ena foten efter förra vandringen men det hade jag lyckats laga. Dom fungerade alldeles utmärkt. Vid dom flesta vad räckte dom till som dom var, dom räcker upp precis under knäna. Vid lite tuffare vad drog jag ner regnbyxorna över bootsen och spände remmar över smalbenen. På detta viset kan jag vada i vatten nästan upp till grenen utan att bli våt. Bootsen var användbara på ett annat sätt också, dom var perfekta att lägga på marken i absiden och kliva på när man skulle ut och in i tältet för att slippa bli våt. Läs gärna min recension på Utsidan.

Regnjacka/skalplagg: Min regn-/skaljacka Millet, Veste PacLite (Gore-tex) funkade bra trots att den börjar bli lite sliten. Den är tunnare än vanliga Gore-tex plagg eftersom den inte har ett extra foder. Detta passar mig utmärkt eftersom den släpper ut fukt mycket lättare än andra Gore-tex plagg och jag svettas kopiöst när jag vandrar. Ett annat plus är att den har en riktig huva inte en sån där sladdrig täckjackshuva.

Kängor/Damasker: Mina kära gamla Lundhagskängor hade gjort sitt upptäckte jag strax före vandringen. Jag upptäckte nämligen att innerlädret innanför cellgummit hade torkat och spruckit i en av kängorna så att det gick att riva loss bitar av lädret och det var vassa kanter kvar. Istället använde jag kängorna som jag brukar gå i på vintern, ett par Garmont Syncro III GTX. Dom var visserligen gjorda för kortare vandringar men jag trodde nog att det skulle kunna funka i alla fall.

Ganska tidigt på vandringen fick jag en mina förutfattade meningar bekräftad, dom blev plaskvåta inuti och gick inte att få torra och fötterna såg ut som vita russin. När jag kom till Sitojaurestugorna drog jag till och med på plastpåsar på fötterna innan jag stoppade dom i kängorna. Jag visste väl att det skulle komma därhän förr eller senare, har sett detta fenomen på alltför många vandrare med sådana här "sydeuropeiska fjolltofflor", plastpåsar som sticker upp ur skaften. Dom funkar helt enkelt inte i vår fjällterräng eftersom dom är fodrade och när fodret väl blivit blött får man det inte torrt.

Jag fick också problem med min högerfot, dålig känsel i stortån och tidvis kramp i hålfoten. Problemet blev värre och värre. Vid Akkastugan kom jag äntligen på vad som var fel, skorna var för små! Visserligen hade jag gått i dom hela vintern, utan problem, men antagligen var det så liten marginal att det inte gick att ha tjockare strumpor eller så har fötterna svullnat av vandringen, för små var dom i alla fall. Jag tog ur sulorna, både den ordinarie och filtsulan jag lagt i eftersom dom var för stora när jag fick dom. Jag led fortfarande av dom skavsår och blåsor som jag fått tidigare men den molande smärtan och kramperna i högerfoten uteblev.

Jag inser med all tydlighet att jag måste inhandla nya kängor före nästa vandring, och svenska ska dom vara, Lundhags eller något liknande.

Eftersom kängorna hade ganska låga skaft så sydde jag ett par damasker av nederdelen av benen på mina gamla Tenson MPC regnbyxor. Visade sig fungera alldeles utmärkt. Vad jag kommer ihåg fick jag bara in vatten via skaftet en enda gång, när jag trampade fel och halkade vid ett relativt enkelt vad. Damaskerna hade också en annan effekt, nederdelen av regnbyxorna blev inte smutsiga av lera från kängorna, som dom brukar bli, smutsen satt sig på damaskerna istället och var lätt att skölja av.

Vattenflaskor: Jag kan inte låta bli att kommentera vattenflaskorna denna gång. Som vanligt använde jag en 1,5 och en 0,5 liters PET-flaska, den stora flaskan för att hämta och förvara vatten i vid tältplatsen, och den lilla främst för att blanda till mjölk i. Denna vandring blev jag dock för första gången tvungen att bära med mig vatten vissa sträckor och då kom den lilla flaskan väl till pass. PET-flaskorna är lätta, billiga och hållbara och dessutom täta. Jag har aldrig varit med om att en PET-flaska läcker vid kapsylen, något som annars är ganska vanligt hos köpta specialvattenflaskor för friluftsbruk. Jonas gav mig ett jättebra tips angående val av flaska. Ett problem med den lilla flaskan är att få i mjölkpulvret genom den smala halsen. Jonas använde en 0,5 l flaska som det varit MER i och den har mycket vidare hals vilket underlättar att hälla i pulvret och gör att den också går lättare och snabbare att fylla med vatten. Det tipset ska jag ta vara på inför nästa vandring.