LÖRDAG 2003-08-30 (Dag 12)
Vilodag på Salto, hemresan börjar
(Det blev aldrig av att skriva något i dagboken för de två dagarna på Saltoluokta och resan hem så detta är en efterrekonstruktion, dagarna som jag mins dom efter några månader.)
vresedagen var här. Jag vaknade och gick och åt frukost i restaurangen. Det var lika trångt som igår så jag tog med mig maten och satte mig i sällskapsrummet och åt istället, där var det bättre med plats. Kaffet tog jag i lobbyn där jag bänkade mig för att fortsätta att skriva dagbok. Den finska familjen satt också där och vi snackade en del.
Efter ett tag gick jag ner till stugan och gick igenom min packning. Skräpet källsorterade jag i dom behållare som finns i hallen på stugan. Jag hade en del överbliven mat som jag tänkte lämna kvar. Jag samlade ihop den i en påse och tog bara undan det som jag tänkte ha till lunch och kvarvarande godis som jag tänkte ha på bussen och tåget.
Sedan packade jag ihop säcken och bar upp den till verandan på huvudbyggnaden där den kunde stå i väntan på avfärden med kvällsbåten och gick jag in och betalade för rummet. På verandan träffade jag färdledaren som jag pratade med igår. Några i hans grupp skulle komma med middagsbåten från kebnats. Vi diskuterade lite utrustning och då visade det sig att han jobbade på Lundhags. Jag kikade lite på hans kängor som var av en modell som inte kommit ut på marknaden än, dom såg trevliga ut. Intressant eftersom jag måste inhandla nya kängor innan nästa vandring.
Efter ett tag gick jag upp till servicehuset med min matpåse. Där ställde jag in det som jag ansåg vara av intresse för andra, soppor, kaffe, pasta, bröd mm, i ett skåp som var avsett för sådant. Sedan lagade jag till lite lunch, åt, diskade och gick tillbaka till huvudbyggnaden.
Resten av dagen tillbringade jag mest i och runt stationen och pratade med folk. Vi studerade kartor och gav varandra tips om olika vandringar.
Nu närmade sig klockan fem och jag och dom andra som skulle med kvällsbussen tog våra packningar drog oss ner mot bryggan och den väntande båten som skulle gå 17:10. Överfarten var lugn, 90kr kostade biljetten.
När vi lagt till vid Kebnats brygga så hoppade jag iland. Bussen hade inte kommit än så jag ställde ifrån mig ryggan och gick runt och fotograferade lite. Nu kom en buss men det var bussen som var på väg västerut, inte den jag skulle med.
Efter ytterligare en stund dök Gällivarebussen upp och jag kunde ställa in ryggsäcken och Orvar i bagageutrymmet. Jag klev ombord och visade upp min förköpta biljett, letade upp en bra sittplats och slog mig ner.
Så åkte vi iväg. Vägen var faktiskt i lite bättre skick än för två år sedan, man hade lappar dom värsta hålen, så resan blev lite bekvämare än jag räknat med.
Vi kom fram till Gällivare i tid, strax efter klockan sju. Det var tre kvart kvar tills tåget skulle gå så det fanns gott om tid för det obligatoriska besöket på Sibyllabaren för att äta hamburgare. Kul tradition man blir mätt och slipper tågmaten. Efter att jag ätit gick jag ner mot stationen och Pressbyråkiosken där jag inhandlade lite dricka till tåget.
Tåget kom i tid och jag letade rätt på min vagn. Även denna gång råkade jag ut för en skolresa som ville samla sina deltagare i samma vagn, så vi bytte kupé. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg vilka jag delade kupé med, jag var inte där särskilt mycket. Satt mest i en sittvagn där det var lättare att sitta och skriva eller i restaurangen och fikade.
I restaurangvagnen träffade jag bland annat ett par män som också gått vägen över Snavvavagge. Ryktet om min vurpa på väg upp till Snavvavagge fanns fortfarande kvar i området när dom passerade ett par dar efter mig. Dom hade sedan kommit ner till båtlänningen vid Nammatj den 29 augusti och upptäckt att trafiken var inställd den dagen. Dom hade då blivit tvungna att ta sig genom snårskogen in mot och upp bakom Skierfe och sedan ner till Aktse där dom blivit tvungna att beställa en helikopter till Kvikkjokk för att inte missa transporten hem. Följaktligen hade dom klivit på tåget i Murjek.
I sittvagnen fick jag syn på några som såg bekanta ut. Det visade sig vara dom tre Tyska ungdomarna som Jonas och jag mött ovanför Aktse. Även dom hade klivit på tåget i Murjek. Dom hette Martin Günter, Christian Helbig och Vera Mahler och var från Reichenberg. Deras lärare hade sagt att det var ganska platt i dom Svenska fjällen, något som dom skulle få honom att äta upp nästa gång dom träffade honom. Vi snackade en hel del och det verkade som om dom tänkte sig upp hit igen nästa år.
Sent som vanligt gick jag tillbaka till kupén för att sova.