TORSDAG 2003-08-28 (Dag 10)
Sitojaure till Saltoluokta
ag vaknade ganska tidigt, hade inte sovit särskilt bra, ovan vid att sova inomhus som jag var. Jonas sov fortfarande så jag smög mig upp, klädde på mig och gick ut och satt mig på verandan en stund. Vi hade bestämt oss för att komma iväg ganska tidigt eftersom Jonas hoppades hinna med kvällsbussen från Kebnats vid Saltoluokta. Efter en stund gick jag in igen. Jonas hade vaknat och var på väg upp. Vi fixade frukost, packade och vid 9 tiden kom vi iväg. Vi startade ungefär samtidigt med två av Göteborgarna, men gick snart ifrån dom.
Vi hade två mil framför oss idag men inte lika stora höjdskillnader som under gårdagen, i alla fall inte uppåt. Första delen av leden var dock ganska tung med ett envist motlut innan vi kom upp i den flacka dal där leden slingrar fram ovanför ett antal jåkkraviner där Autsutj-jåkkå rinner. Vinden gjorde det inte lättare, vi hade en kraftig motvind som ibland fick en att stanna upp mitt i steget och nästan vackla av stigen. Vinden blev bara värre ju längre in i dalen vi kom. Det var dåligt med vatten även på den här delen, en vi pratat med kvällen innan hade påstått motsatsen, men vi hade inte litat på henne utan haft med vatten i flaskorna. Först efter en halvmil hittade vi en drickbar jåkk i närheten av stigen.
Leden var i mycket sämre skick än när jag gick här senast, många "spänger" var trasiga, en del till och med farliga med avbrutna plankor som tippade eller sprätte upp när man klev på dom. Hög tid för en renovering!
Vi höll mycket högt tempo, och kilometrarna avverkades i snabb takt. Efter en dryg halvmil hittade vi en sänka i skydd för vinden och tog en kort rast. När vi startade igen såg vi Göteborgarna en bit bakom oss men vi gick ifrån dom igen.
Här uppe i dalen började leden bli bredare, ibland både fyr- och femfilig. Jag plågades en del av högerfoten men gjorde mitt bästa för att ignorera det, medveten om att den snart skulle få vila. Vandringen var ganska händelselös, eftersom vi gett oss iväg ganska tidigt var det inte någon mötande trafik heller.
Efter c:a en mil började vi känna oss ganska möra av den höga takten och den envisa motvinden. Vi stannade till och diskuterade lite. Jag föreslog att vi skulle uthärda vinden en stund till och gå sista biten fram till rastskyddet vi Autsutjvagge nedanför Njalatjpakte, och Jonas tyckte också det lät bra att få komma undan vinden ett tag. Efter en stund såg vi dom första mötande vandrarna, ett äldre par nere i en av ravinerna.
Rastskyddet ligger lite dolt och man ser det inte förrän man nästan är framme. Det är en liten enkel stuga med bänkar breda nog att sova på, och en kamin. Strax intill finns ett dass. Det var skönt att få komma in och ställa ifrån sig säcken. Efter nästan tre timmar i den hårda motvinden var "urblåst" en bra beskrivning på hur man kände sig. Det var redan ett par vandrare i stugan när vi kom men efter en stund drog dom vidare. Vi fikade lite och slappade i största allmänhet.
Vi stannade en bra stund, tillräckligt länge för att Göteborgarna skulle hinna i kapp oss. Efter ytterligare en stund kom det äldre paret, som vi sett i ravinen, också fram till stugan. Dom hade gott vilse, missledda av skyltningen på leden. Dom hade antagligen följt en skylt som gällde vinterleden och hamnat på en stig som ledde mot samevistet vid Pietaure och sedan försökt att ta sig tillbaka till leden via ravinen.
Vi satt kvar och snackade ett tag till innan vi axlade våra säckar och drog vidare. Utsikten från leden hade hittills varit ganska enahanda men nu började dalgången in mot sjön Pietsaure öppna sig på ena sidan och den vackra fjällsheden Ultevis åt andra hållet, både vackert och pampigt. Det blev också lite lättare att vandra eftersom leden nu började luta svagt nedåt mot sjön Langas och Saltoluokta. Efter sex kilometer kom vi fram till den branta nedstigningen mot Salto så nu var det dags att ta det försiktigt igen så att knäna inte skulle ta för mycket stryk.
Det gick ganska bra men man var ju ganska trött efter den mycket snabba takt vi hade hållit. Nu började det kännas väldigt hemtamt, den har stigen har jag gått upp och ner åtskilliga gånger, när vi bodde här i två veckor. Tillsist planade stigen ut och vi kom ner till fjällstationen, det första huset vi såg var nytt för mig, ett stort nybyggt, gult, annex som hette Laponia.
Väl framme vid stationen gick vi direkt upp på verandan och vägde packningen, 23 kg hade jag kvar den här gången, inklusive ett halvt kg vatten i vattenflaskan kom jag på senare. En titt på klockan visade att vi avverkat dagens sträcka på drygt fem timmar, inte så pjåkigt med tanke på den kraftiga motvinden.
När jag ställt ifrån mig packningen öppnades dörren på stationen och en vilt främmande tjej kom ut och sa: "Hej Claes har du lust att komma in och dricka en kopp kaffe…". Vad var nu detta? jag hade inte en aning om vem detta var…. och hur i hela fridens namn visste hon vad jag hette? Det visade sig att det var min före detta kollega Per Westerberg som för att driva lite med mig skickat ut sin sambo, Åsa Larsson, för att välkomna mig. Vi hade tidigare på sommaren pratat om att han också skulle upp hit till trakterna men det hade jag helt glömt bort. 
Per Westerberg och Åsa Larsson.
© Westerberg
Dom hade utgått här i från Saltoluokta den 22/8, gått ned till Sitojaure, tagit roddbåten! över sjön och sedan vandrat till Skierfe. Därefter ned till Rapadalen och Nammatj, Rapadalen upp till Pielavalta, Kukkesvagge, Slugga och kom tillbaka till Salto idag.
Efter att gått in och pratat en stund med dom så började Jonas och jag fundera över att få någon mat i oss. Problemet var att lunchtiden var över, men jag chansade lite och knackade på i köket och hörde om det ändå gick att få något. Renskavsgrytan som hade varit på lunchen var slut men vi kunde få rödspetta. Det lät gott så vi beställde det och satte oss till bords. Spättan var perfekt med potatis och en fantastiskt god saffransaioli till. Maten här på Salto kan man alltid lita på! Till maten drack vi varsin öl. Vi lät oss väl smaka och satt länge och njöt. Jag bjöd på lunchen som tack för senast.
Till skillnad från Jonas så tänkte jag stanna kvar här på Salto och invänta det tåg som jag bokat in mig på (kvällståget på lördag). Så efter maten gick jag och checkade in och fick en sängplats i "gamla stationen" faktiskt i samma rum som jag bodde förra gången jag var här. Vi gick ner och kollade in hur det såg ut där och jag lämnade packningen där. Efter det visade jag Jonas runt på området lite eftersom han inte varit där förut. Sedan strosade vi runt lite i butiken och satt framför brasan i "lobbyn" till det blev dags att skiljas åt. Jag följde Jonas ner till båten och vinkade av honom.
Nu var det BASTU som gällde och jag gick tillbaka till rummet och packade upp lite rena kläder, handduk och min pyttelilla påse med hygienartiklar. På väg till bastun gick jag förbi butiken och köpte en sexpack iskall öl. Vi var inte så många i bastun, till att börja med, men efterhand började det fyllas på allt mer. Det visade sig att det kommit ett stort gäng med båten, de flesta av lärarna på Umeå universitet, som skulle ha kick-off/konferens inför terminsstarten.
En person som inte har varit ute på fjällvandring i regn och rusk i tio dagar kan inte föreställa sig hur underbart det är att få duscha och sedan sätta sig i en bastu och bara slappna av. Att bastun sedan råkar vara den bastu som har den bästa utsikten i fjällvärden (Sjön Langas och Stora Sjöfallet) är bara bonus. Som vanligt blev det mycket snackat i bastun. Tyvärr var det betydligt kyligare ute än förra gången jag var här, trots att det var två veckor senare den gången, så det var inte lika skönt på verandan när man gick ut för att svalka sig. Tillsist tröttnade jag på trängseln och duschade en sista gång och klädde på mig fräscha kläder och gick över till huvudbyggnaden istället och satte mig framför brasan och slappade.
Sedan hände inte mycket, jag satt mest i sällskapsrummet och läste gamla gästböcker, snackade med folk, mm. Så småningom blev det ganska folktomt vartefter folk gick ock lade sig så till sist gjord även jag det.