ONSDAG 2003-08-27 (Dag 9)
Rapadeltat till Sitojaurestugorna via Aktse
ag vaknade av att det småregnade och blåste ganska kraftigt. Det blev ett fräsande ljud när vindilarna kom svepande längs deltat. Jag hörde att även Jonas hade vaknat. Vi klev upp och lagade våra frukostar. Det var ett tag kvar tills båten skulle komma så vi tog det lugnt. Det hade
snöat ytterligare på Sarektopparna som gnistrade när molnen ibland höjde sig lite så att man kunde se. Vi ägnade morgonen åt att se över utrustningen och åt att fotografera. Vi fick syn på en stor rovfågel. Det var dock bara en fiskljuse (mycket vanlig i Sörmland).
Klockan halv tio gick jag bort och anropade Aktse och talade om att det fortfarande bara var vi två vid båtlänningen. Vi blev lovade att båten skulle komma strax efter 10, trots att det blåste ganska mycket ute på sjön. När klockan började närma sig kvart i 11 hörde vi båten komma.
Den lade till lite längre bort på stigen än vi hade räknat med så vi fick kränga på oss säckarna och traska iväg till båten. 200:- kostade resan. Lentha hade bara två lägen på gasen och i full fart for vi fram genom deltat, hela tiden följande ytterkurvorna där den djupa huvudfåran befinner sig. Anledningen till att båten dröjt var att hans större båt fått motorhaveri en bit in i deltat och att han varit tvungen att med fruns hjälp ta sig tillbaka till Aktse och hämta den andra båten. Vi passerade den "havererade" båten i yttre delen av deltat. När vi kom ut på Laitaure blev det ganska stampigt eftersom det blåste en ganska kraftig nordlig vind. Trots stampandet lyckades jag ta några bilder in mot Nammatj och Skierfe.
När vi kom fram till Aktse stod den äldre mannen och pojken, som vi mött två gånger tidigare, och tog emot på bryggan. Dom väntade på transport till "cykelstigen". Vi hoppade iland och väntade medan de andra hoppade ombord. Innan de åkte iväg angjorde dom bryggan intill för att ta ombord en stor sandsäck så att båten skulle bete sig bättre vid tomresan, utan passagerare, tillbaka från cykelstigen. Sedan drog dom iväg i full fart.
Stigen upp till Aktsestugorna, 1 km lång, var spångad nästan hela vägen. Vi gick med raska steg iväg och kom ganska snart fram till STF-stugorna. Vi stannade en stund och pratade med stugvärden och hennes hund. Vi motstod frestelsen att köpa varsin öl i butiken. Vi passade på att gå på dass nu när den lyxen erbjöds, och drack oss otörstiga vid tappstället vid "kallduchkabinen". Stugvärden sa att vi borde ta med oss vatten från jåkken som ligger halvvägs upp för branten eftersom det var dåligt med drickbart vatten på högplatån, på väg mot Sitojaure, efter den varma sommaren.
Så började den långa jobbiga klättringen uppför den första branten. Det gick ganska långsamt med många stopp som ägnades åt att beundra utsikten som blev pampigare för varje höjdmeter som avverkades. Efter ett tag började träden glesna och vi började få utsikt även bort mot Skierfe. När vi närmade oss slutet av den branta delen av stigen upp, träffade vi ett par som var på väg ner efter ett besök på Skierfe. Dom bodde nere i Aktsestugorna och gjorde utflykter därifrån eftersom dom bara kunde vara uppe i fjällen några få dagar.
Efter att slutgiltigt bestämt oss för att skippa utflykten till Skierfes topp, som vi eventuellt tänkt göra, så fortsatte vi på Kungsleden istället. Stigen mot Sitojaure är en sådan där tröstlös stig där man vid varje kulle tror att man nått toppen bara för att upptäcka att det fortsätter uppåt igen efter det man trodde var krönet. Ju högre vi kom på platån desto blåsigare och kallare blev det. Nu började det äntligen bli lättare att vandra allt eftersom stigen blev flackare. En bit upp på platån mötte vi dom första vandrarna från andra hållet, 3 tyska ungdomar som frågade hur långt det var kvar till Aktse. Vi upplyste dom om att det var c:a 3 km kvar.
Äntligen kom vi till ledens högsta punkt och det började gå utför så smått. Mycket riktigt så fanns det inget vatten att hitta här uppe så våra vattenflaskor kom väl till pass. Nu ökade vi på tempot och höll en bekväm vägvinnande fart fram mot branten ner mot Sitojaure. Vi såg mycket ren här uppe, stora tjurar med enorma kronor och bjällror.
Väl framme vid branten fick vi ta det lite lugnare eftersom jag hade börjat känna av mina knän lite och branta utförslut är ju det värsta om man har lite ont i knäna. Vi hade undrat över att vi inte mötte några vandrare från Sitojaurehållet men nu började det dyka upp en del. Först ett par äldre svenska herrar som var på väg in mot Sarek, därefter mest tyskar.
Efter branten planade det ut en del och vi kunde sätta upp farten igen. När vi kom ner bland dom första björkarna stannade vi för en välbehövlig rast. En del av vandrarna som var på väg från båtlänningen vid Svine upp mot platån gick klädda i shorts, något som vi misstänkte snart skulle bli för kallt i den kraftiga kyliga blåsten på kalfjället.
Efter att stärkt oss med vatten, godis och kex startade vi den sista etappen ner mot sjön. Det gick ganska fort eftersom stigen var bra och väl spångad. När vi kom fram till båtlänningen, vid Svine på Sitijaures södra strand, angjorde en av passbåtarna just bryggan och vi kunde kliva ombord direkt. Han som körde båten bodde i Samevistet vid Svine och hade en båt som inte var så snabb, så vi fick en lugn och skön överfart. Vid Aktse hade det stått att det var 12 km till Sitojaurestugorna, men stigen var bara 9 km resten var båtresa, en trevlig överraskning, jag hade glömt det sedan förra gången jag gick den här vägen.
Vi blev avsläppta alldeles nedanför stugvärdens veranda och betalade en hundring var för överfarten. När vi klev över till bryggan tyckte Orvar att det var dags för ett bad och gled av bryggan och ner i vattnet. Tydligen kunde han simma trots sitt "benbrott" och Jonas fiskade lätt upp honom igen. När vi kom upp på verandan sa stugvärden att hon kände igen Orvar: "Den där staven har varit här förr…". Jag bekände och berömde henne för hennes goda minne eftersom det var ganska exakt tio år sedan jag gick förbi här senast. Hon sa att det fanns ett helt ledigt rum i huvudstugan och vi vandrade över dit. Jag lämnade både kängor och strumpor ute på trappan, eftersom dom stank nåt' förfärligt, när vi gick in för att installera oss i rummet. Än så länge var vi ensamma där så vi knöck åt oss underslafarna.
Jag packade upp lite rena kläder för att kunna fräscha upp mig lite så att jag inte skulle skrämma bort alla renliga stugvandrare från stugan med den pikanta arom som jag, efter så många dagar utan dusch, omgav mig med. Jag började med att gå tillbaka till bryggan och tvätta fötterna. Dom var tydligen inte så hemska som jag trott för det flöt inte upp några döda fiskar när fötterna stoppades ner i vattnet. Jag satt rätt länge med fötterna i det ljuvligt iskalla vattnet för att dom skulle få en chans att bli lite mindre svullna. Efter att tvättat torkat och smort in fötterna och dragit på rena strumpor drog jag på plastpåsar på fötterna innan jag stoppade dom i kängorna. Jag visste väl att det skulle komma därhän förr eller senare, har sett detta fenomen på alltför många vandrare med sådana där "sydeuropeiska fjolltofflor", plastpåsar som sticker upp ur skaften. Dom funkar helt enkelt inte i vår fjällterräng eftersom dom är fodrade och när fodret väl blivit blött får man det inte torrt.
Nästa anhalt blev bekvämlighetsinrättningen. Ombytt och någorlunda fräsch gick jag tillbaka till stugan. På verandan utanför stugan satt tre Göteborgare, två killar och en tjej, som jag slog mig i slang med. Det visade sig att två av dom också var scouter. Vi hade faktiskt varit på läger tillsammans för två år sedan, utan att träffas så vitt vi kunde komma ihåg. Konstigt vi var ju bara 27 000 scouter där… Dom var på stugtur med Salto som mål.
Medan jag var borta hade det dykt upp ytterligare två som skulle sova i vårt rum. Stugvärden kom för att ta betalt. Jonas betalade för oss båda, han hade fått två friplåtar till STF:s fjällstugor när han köpte kartor på äventyrsmässan så han bjöd mig eftersom han inte trodde att han skulle få chans att utnyttja den andra själv.
Vi åt en ganska sen middag i sällskapsrummet/köket och satt sedan och småpratade, drack kaffe, kollade gästboken och skrev dagbok. Det kändes lite egendomligt att vara inomhus efter nio dygn i vildmarken. Till slut gick jag ut och satt en stund på verandan och njöt innan jag gick och lade mig.