LÖRDAG 2003-08-23 (Dag 5)
Akkastugan till Pielavaratj
aknade ganska tidigt igen, vid sjutiden, och steg upp. Det var en fin morgon och jag satte mig på en bänk (en planka på två stenar) och insöp atmosfären. Efter en stund kom en flock renar vandrande och klev över det nedfallna renstängslet vid den lilla jåkken som rinner ut på västra sidan i ravinen. Dom klättrade upp längs stigen i ravinkanten och närmade sig allt mer. Ett elände att kameran låg i tältet. Jag satt alldeles stilla så dom upptäckte mig inte förrän dom var bara en 5, 6 meter från mig. Efter att ha velat några ögonblick vände dom och tog vägen bakom Mikkastugan istället för att fortsätta ner till, och simma över Smailajåkken.
Jag satt och funderade över om jag skulle ligga kvar här en natt till eller om jag skulle fortsätta idag. Jag lyckades inte komma fram till något beslut så jag tog en liten promenad istället. Under promenaden hittade jag lite dött ris och några torra en-stammar. Jag tog med dom tillbaka och hittade några halvruttna bitar av en bänk och gjorde upp en liten eld att sitta och fundera vid.
Det hade börjat komma upp en del mörka moln i norr men efter en stund drog dom sig tillbaka.
Nu vaknade tjeckerna och kom ut och började göra frukost. Jag kände mig också lite hungrig så även jag kokade min frukostgröt.
Efter frukost passade jag på att rensa ryggan från gamla förpackningar och annat skräp eftersom det finns ett soprum här. Jag hade även lite ost som jag tröttnat på (ädelost) och en del kaffe som inte gått åt men det gav jag åt tjeckerna istället.
Resten av förmiddagen slappade jag och gjorde inget särskilt, läste lite i loggboken vid hjälptelefonen.
Efter lunch såg jag att en av grabbarna försökte laga en läckande känga genom att smälta plast så att det skulle droppa i skarven. Jag tog fram min Liquisole och erbjöd lite av den istället, kul sammanträffande, förra gången var det jag som fick låna lite för att laga min läckande CoverBoot.
Sedan ville dom att vi skulle ta ett gruppfoto med Sarektjåkkå som bakgrund. Allas kameror ställdes i tur och ordning upp på ett ministativ och tillfället förevigades.
Nu stack grabbarna iväg för att gå upp och ta en titt på Mikkagaciären. Anna kröp in i tältet och Eva lade sig utanför och skrev dagbok. Eftersom jag inte orkat skriva klart min dagbok igår så satt även jag mig och skrev. Efter en stund gick en tjej och en kille snabbt förbi på väg norrut.
Jag började känna mig lite rastlös och bestämde mig för att gå några kilometer trots allt. Sagt och gjort, snabbt packade jag ihop och rev tältet. När jag var nästan klar kom ett par killar från Stockholm förbi och stannade ett par minuter och snackade innan även dom drog vidare norrut.
När allt var färdigpackat så gick jag upp och skrev in mig i loggboken vid nödtelefonen innan jag axlade bördan. Jag sa hejdå till Eva och bad henna hälsa till dom andra från mig.
Stigen mot Pielavalta är lättgången och när jag vände mig om efter vad som kändes som en kort stund såg jag att jag kommit en bra bit. Fötterna mådde mycket bättre idag. Igår kväll kom jag äntligen på vad som var fel, skorna var för små! Visserligen hade jag gått i dom hela vintern, utan problem, men antagligen var det så liten marginal att det inte gick att ha tjockare strumpor eller så har fötterna svullnat av vandringen, för små var dom i alla fall, skorna alltså. Jag provade då att ta ur sulorna, dels den ordinarie och dels filtsulan jag lagt i eftersom dom var för stora när jag ärvde dom efter min storfotade son som köpt dom men tyckte att dom var för små. Visst kände jag fortfarande av dom skavsår och blåsor som jag fått hittills men den molande smärtan och kramperna i högerfoten uteblev, skönt!!!
Den första jåkken, Matujåkåtj, utgjorde som vanligt inget problem, utan var lättpasserad. Jag bestämde mig för att gå de två kilometrarna fram till nästa vad innan jag stannade för lunch.
Vägen förbi Tjågnåris-ålke är naturskön och jag stannade ofta för att ta ett kort i det sköna vädret.
När jag kom fram till Tjågnårisjåkåtj, dagens ordentliga vad, kunde jag konstatera att snöbryggan över jåkken var borta, inte för att jag räknat med att använda den. Det var dessutom mer vatten i jåkken än förra gången jag var här. Vadet vid stigen som jag använt då såg ut att vara för djupt nu.
Ett par hundra meter nedströms stigen såg jag fyra personer som höll på att vada över. Jag gick ner dit och kollade. Dom hade hittat ett bra vad med knädjupt vatten på ett ställe där jåkken delat upp sig i två fåror i en krök. Vadet var väl utmärkt med rösen på båda sidor och på mittenremsan. Jag bestämde mig för att vada där efter maten.
Jag snackade med två killar, Karl Beckman och Alexander Hammarberg, från Göteborg, som just vadat över. Vi diskuterade vadning och fjällvandring. Karl hade läst min recension av Lundhags CoverBoots på Utsidan. Han fick adressen till min hemsida och lovade ta en titt. Dom andra som vadat över var ett tyskt par som strax drog iväg. Efter en stund kom ett annat tyskt par upp längs stigen, dom hade valt att gå ner till utloppet nere i Rapadalen och vada där.
Efter att Karl och Alexander gått iväg lagade jag och åt lunchen. När jag ätit färdigt upptäckte jag att ovädersmolnen som legat och lurat i norr nu bestämt sig för att komma till mig. Jag skyndade mig att packa ihop och förbereda mig för vadet.
Strömmen var ganska stark men vadet innebar inga större problem, botten var slät och bra.
Väl över hann jag precis byta om och sätta på regnskyddet på ryggsäcken innan regnet började. Först kom en liten men kraftig skur och sedan höll det upp ett tag så att jag kunde rota fram kameran och ta en bild på vyn när skuren nådde fram till Låddepakte. Sedan började det regna på allvar. Det höll i sig hela vägen till Pielavaratj. Jag hade inte stannat sedan vadet så när jag kom till den lilla klippan var det hög tid för rast. Jag ställde ifrån mig ryggan och klättrade upp på toppen.
Det var fin utsikt trots regnet. När jag var där uppe fick jag syn på ett tält som var uppslaget nedanför klippan, på andra sidan. När jag stod däruppe och tittade kröp en man ut ur tältet och fick syn på mig. Jag klättrade ner, tog med mig ryggsäcken och gick ner till tältet för att få en pratstund.
I tältet bodde tre Uppsalakillar, Nils Öström, Mats Hårsmar och Urban Viklund som var ute på vandring in via Pastavagge och ut via Akka. Jag blev stående en bra stund och snackade med dom. En av killarna hade varit SMU-scout och kände Hans Danielsson (HD) en gammal kompis till mig. Dom hade lagt sig här eftersom dom hade planer på en liten utflykt upp i Snavvavagge imorgon.
Klockan hade tickat på ganska mycket så jag bestämde mig för att slå läger här även jag, jag låg ju ändå före tidsschemat så någon direkt brådska var det ju inte.
Det hade slutat regna och var helt vindstilla, så middagen, Tortelini med tomatsås, lagades och åts med tältdörren öppen och med en fin utsikt mot Pastavagge med Pierikpakte bakom. Ett gäng dalripor snattrade på myren nedanför och renar betade på sluttningen bakom. Det är vad jag kallar för en fjällmiddag, det.
Efter middagen började det regna igen så jag drog igen tältet och lade mig att skriva dagbok. Efter ett lite avbrott i skrivandet för att koka mig en kopp choklad och äta en pepparsalamimacka är det nu dags att natta.
Föresten… detta är det första stället där det funnits så pass mycket mygg att man ens brytt sig om det, men i stort sett inte värre än hemma. Och 7 kilometer har jag avverkat idag. Nya fåglar: Stenfalk, Sädesärla och Vinterhämpling.