FREDAG 2003-08-22 (Dag 4)
Alkavagge, Härrapakte till Mikkastugan
ag vaknade kl. 8 och masade mig ur säcken öppnade tältet och kikade ut. Det hade lättat upp en hel del i molntäcket under natten och norra sidan av Alkavagge och Mikkaglaciären, som man såg i fjärran, låg i solsken. Även jag skulle ha haft solsken om inte Akkatjåkkå legat i vägen. Ovanför mig höll dimmorna på att lätta runt Härrapakte, ett pampigt
skådespel (se bilden).
Jag tog det ganska lugnt och kom iväg först vid tiotiden. Det hade klarnat upp ännu mer och det såg ut att bil en kanonfin dag så jag hade packat ner jacka och regnbyxor i ryggsäcken.
Ganska snart såg jag den första vandraren komma men på dalens andra sluttning, en annan ensamvandrare på väg åt andra hållet.
Efter en dryg kilometer fick jag syn på ett tält nere vid jåkken och bestämde mig för att ta en liten paus. Benen kändes ganska så sega idag och så var jag dessutom lite "pratsugen". Jag ställde av mig ryggan uppe vid stigen och tog mig ner till tältet, vilket också innebar att skutta över ett litet biflöde till Alkajåkkå.
Utanför tältet satt Malin och Helena, två tjejer från Gävle, och studerade kartan. Dom var på väg från Salto till Stalo, men just idag tänkte dom stanna kvar och klättra upp på Akkatjåkkå.
Kolla hur det gick!
Vi pratade en stund. Dom berättade att den andra ensamvandraren var en norrman. Dom kom närmast från Mikkastugan där dom sovit natten före. Stugan var bebodd då av ett par grabbar från naturvårdsverket som hade varit uppe vid Mikkaglaciären och gjort mätningar. Glaciären hade dragit sig tillbaka 15 m på ett år hade dom berättat. En helikopter hade varit där och hämtat dom innan tjejerna hade gått därifrån. Till sist utbytte vi lite erfarenheter om båtarna vid Alkajaure och om "bakvägen" upp till Skierfe innan jag fortsatte vandringen.
Nu närmade jag mig Akkajåkkås deltaland där den kommer ner i dalen och bredvid den det jättelika släta området som skämtsamt går under namnet fotbollsplanen, ett mycket passande namn. Nu hade det hunnit bli riktigt varmt. Här hade jag planerat in en eventuell utflykt, att bestiga Axel Hambergs topp. Med den kondition som min högerfot var i, dålig känsel i stortån och tidvis kramp i hålfoten, blev jag tvungen att inse att det inte var lämpligt. Jag bestämde mig alltså för att skippa utflykten. Jag tog i alla fall ett kort på toppen där den låg i solskenet.
Alldeles invid stigen satt Daniel och Anna Westman från Stockholm och njöt av solen. Det var vidunderligt vackert här vid "fotbollsplanen" så jag bestämde mig för att ta en paus och sätta mig med fötterna i jåkken ett tag och se om det kunde få dom att må lite bättre. Vi snackade en hel del. Daniel kände igen mitt namn från Utsidans vandringsforum där även han brukar titta in ibland. Det kalla vattnet gjorde nytta och fötterna kändes lite bättre nu.
Samtidigt som Daniel och Anna gjorde sig beredda att gå iväg kom det fyra Tjecker, två killar och två tjejer, gående åt samma håll som jag var på väg. Det visade sig vara "Norrmännen" från Stalo som vinkat åt mig första kvällen, tänk så fel man kan ha. Dom stannade till en stund och snackade. Dom hade tagit sig över den halvt raserade bron över Miellätno. Den finns alltså kvar men är i ett bedrövligt skick, inget att rekommendera. Dom hade tagit den vägen eftersom dom inte visste om båtarna. Dom var också på väg till Mikkastugan för att sedan ta sig ut vi Suorvadammen. Jag tipsade dom om genvägen över högplatån efter Kukkesvaggebron.
Dom höll högt tempo när dom försvann iväg efter stigen mot koupervagge. Även jag gav mig strax iväg. Stigen var ibland ganska svår att hitta men renvaktarstugan vid Alkanjalme var ett bra riktmärke så det spelade inte så
stor roll.
Fallen vid renvaktarstugan, där Akkajåkkå kastar sig ner för att förenas med Kuoperjåkkå, var storslagna, så det blev åtskilliga fotopauser.
När jag kom ner till vadet vid Kuoperjåkkå fick jag
syn på tjeckerna som satt på den lilla kullen på andra sidan vadet och åt lunch. Vadet såg så jag stannade och tog på cooverbootsen och förlängde
dom med damaskerna och vadade ut en väg som såg bra ut. Efter halva jåkken blev det alldeles för djupt så jag klättrade motströms upp till nästa "platå" i den lilla forsen och fortsatte över. Det hela dokumenterades av dom tjeckiska pojkarna som fotograferade. Dom lovade att skicka en bild till mig. Jag stannade också på den lilla kullen och åt lunch medan tjeckerna slappade i solen.
Jag gav mig av före dom och efter att ha hoppat
över de små jåkkarna från Skarjatjåkkå började jag ta höjd eftersom jag bestämt mig för att ta den övre vägen till Mikkastugan, över Skarjatjåkkås knä. Jag gick den här vägen fast åt andra hållet förra vandringen men den kändes mycket jobbigare åt det här hållet. Då gick jag ju i och för sig med lättpackning. Det var dessutom längre än jag mindes. Utsikten var dock inget att klaga på, fallen där Kuoperjåkken kastar sig ner i övre Rapadalen och deltalandet nedanför Skarja. Jag såg att tjeckerna valde den nedre vägen via Skarja.
Tillsist kom jag upp på den lilla kammen nedanför toppen och fick syn på stugan. Jag tog en liten chokladpaus innan jag satte fart ner mot stugan och det hägrande dasset.
Det var tomt vid stugan när jag kom, vilket förvånade mig, jag trodde att tjeckerna skulle ha hunnit före mig. Efter att jag utnyttjat faciliteten (dasset) så satte jag upp tältet på samma plats där jag tältat förra gången, på ängen mellan stugan och bron. När jag var klar med tältet och höll på att packa upp det jag skulle ha i tältet så kom tjeckerna upp längs ravinen.
Det visade sig att det var två par, Anna Moravova och Jan Holob samt Eva Kučerová och Jan Forejet. Dom hade liftat från Prag till Kvikkjokk och därifrån vandrat in och ut mellan Padjelanta och Sarek i två veckor nu och var som sagt på väg mot Suorva och Vietas där dom skulle gå ut ur Sarek och börja lifta tillbaka till Tjeckien. Dom var mycket duktiga på svamp och drygade ut sina matransoner med det och med blåbär. Det var därför som jag hann före dom till stugan, dom hade stannat och plockat.
Vi snackade mycket under kvällen. Kvällen var skön och äntligen kunde jag få min regnfria kväll som jag längtat så efter. Jag åt en sen middag bestående av Knorr Spagheteria Pasta Carbonara som som vanligt smakade gott. Sedan gick jag ut och njöt av det sista ljuset. Solen hade redan försvunnit bakom Skarjatjåkkå och färgade molnen vackert röda. Vände man sig om kunde man se att de sista solstrålarna färgade toppen på Tjågnåris illande röd, det såg märkligt ut.
I ficklampsljus låg jag sedan och skrev dagbok och lagade till kvälls(natts)fika. Jag hade tillryggalagt c:a 11 kilometer under dagen. Fåglar hade det varit ont om och jag hade inte sett några nya arter idag. Däremot blev det mycket fotograferat under denna första regnfria dag vilket ni kanske märkt på den här sidan
Nu är klockan över midnatt och det är hög tid att krypa ner och sova.