TORSDAG 2003-08-21 (Dag 3)
Alkavare kapell och västra delen av Alkavagge
aknade strax före sju och klev upp. Jonas hade just klivit ut ur tältet och höll på att förbereda frukost. Jag hämtade min frukostmjölk som fanns i en flaska som jag hade på kylning i jåkken. Jag brukar nämligen blanda till min mjölk som jag ska ha på morgonen redan kvällen innan och hälla den i en halvliters PET-flaska med ett snöre. Flaskan lägger jag sedan i jåkken och knyter fast snöret så att flaskan inte rymmer. Mjölken gör jag av mjölkpulver och lite gräddpulver, och vatten naturligtvis, och om den får svälla några timmar under natten blir den mycket godare, nästan som "köpemjölk".
Jag tog det ganska lugnt så Jonas och Richard blev klara först och gav sig av ner mot sjön. En halvtimme senare hade även jag packat ihop och var klar att starta dagens etapp, ner mot båtarna vid kapellet.
Jag gick på skrå åt nordost och snart fick jag kapellet i sikte där det låg på Alkavares västra utlöpare. Det var ganska lättgånget. När jag kommit en bit längre fick jag syn på Jonas och Richard som just höll på att bära iland sin packning på stranden nedanför kapellet. Jag höjde farten lite i förhoppning att hinna ner till båtlänningen i tid för kunna lifta med på tillbakaresan, när dom bogserat båten tillbaka till denna sidan sjön.
Tyvärr såg dom inte mig och jag hann inte ner i tid så dom hann lämna båten och börja ro tillbaka. När dom nästan var tillbaka vid kapellsidan fick dom syn på mig. Då släppte Richard av Jonas och började ro tillbaka för att hämta mig, Hyvens grabb!!
Det visade sig att Jonas till skillnad från Richard tänkte klättra upp och titta på kapellet så Richard hade inte något bättre för sig. Det var grunt, så pass grunt att det antagligen inte skulle ha varit något större problem att vada över om inte båtarna funnits. Vi fick ömsom ro och staka oss fram mellan stenar och grusrevlar.
Väl över på kapellsidan infann sig den där alldeles speciella känslan, Sarek-känslan, nu var jag där igen. Vi hjälptes åt att dra upp och förtöja båten och gick sedan bort till stigen upp mot kapellet där jag ställde ifrån mig ryggsäcken. I samma veva kom Jonas ner från kapellet. Vi snackade lite och så sa vi hej då en gång till och de båda herrarna axlade sina bördor och vandrade iväg längs stranden in mot Alkavagge.
Själv började jag klättringen uppför stigen mot kapellet. Kapellet är från början byggt på 1600-talet men renoverat och återställt på 1960-talet. Det är byggt av sten med trätak. Det var lite rörigt där inne eftersom klockstapeln och kyrkklockan var nedmonterade och låg inne i kapellet.
Det fanns några ljusstumpar kvar i en del av ljusstakarna på väggarna och dom tände jag för att få ljus nog för en stämningsbild. Efter att fotograferat och haft en liten stunds eftertanke framme vid altaret satt jag mig att bläddra lite i gästböckerna. Båda var fullskrivna ända ut på pärmarnas insida. Jag lyckades dock hitta ett litet hörn att skriva in mig på.
Jag fortsatte att bläddra för att se om det stod något intressant i dom. Ganska snart hittade jag ett långt avsnitt, nästan en dagbok, som var skrivet av ett gäng som bott i kapellet några dagar på grund av att en av dom, en flicka, var skadad. Dom hade förgäves försökt påkalla uppmärksamhet från förbipasserande helikoptrar och flygplan. Några i gänget hade gått i förväg för att larma med det tar ju ett tag att ta sig till en telefon. Det hela utspelade sig 1977 och dom var i kapellet och väntade mellan den 14 och 18 augusti. Namnet på dem som var kvar i kapellet gjorde mig nyfiken, de hette nämligen Alf-Erik och Ingrid Thelin och var från Umeå. Jag måste fråga en bekant hemma i Södertälje, Hugo Thelin, som är från norrland, om det möjligtvis kan vara några av hans släktingar. (Det var det dock inte, visade det sig)
Jag fotograferade några fina vyer uppifrån kapellet och så nyttjade jag dasset (Lyx). Sedan vandrade jag ner till sjökanten igen och drog på mig ryggan och gav mig iväg utefter stranden även jag. Stigen var lätt att följa men jag blev snart svettig och varm eftersom jag hade regnkläderna på, det regnade till och från, glömde jag att säga det nu igen?
Efter c:a en och en halv kilometer så kom jag fram till en liten mysig grusstrand, som såg ut att ha bra och alldeles slät botten, och bestämde mig för att ta ett dopp! Sagt och gjort, jag klev av stigen och ner på stranden och ställde ifrån mig säcken. Av med kläderna och ut i vattnet. Botten var ännu bättre än den sett ut, fast underlag med mjukt glaciärsedement på. Det var inte så kallt i vattnet som jag räknat med och efter att ha sjåpat mig ett par minuter så doppade jag mig och tog ett par simtag innan jag tog mig upp igen. Mycket uppfriskande!! Efteråt strosade jag naken omkring på stranden för att lufttorka. Sedan drog jag på mig kläderna igen och drog iväg igen.
När jag närmade mig Alkajåkkas delta blev stigen otydlig och det jag trodde var huvudstigen förde mig in i ett virrvarr av vide och sumphål. Efter ett tag fick jag syn på ett gäng på fyra grabbar som kom från andra hållet men betydligt högre upp på Alkavares sluttning. Jag ropade till dom och frågade om stigen gick där uppe, och det gjorde den sa dom. Jag bytte kurs och klättrade upp till dom.
Vi snackade ett par minuter. Dom kom från Stockholm, Uppsala och Strängnäs och var på väg ut ur Sarek samma väg som jag kommit in. Vi utbytte lite erfarenheter innan vi knallade iväg åt varsitt håll.
Vid deltalandets övre ände stannade jag för lunch. Jag tog mig ner på jåkkens strand och gjorde upp en liten kokeld av pinnar jag plockat på mig under vägen. Något som var lite besvärande under dagen var att det fanns så lite rinnande vatten att dricka ur. Den varma sommaren hade gjort att snöfälten på fjällsidorna smält bort helt, vilket inte är vanligt, och resulterar i idel uttorkade småjåkkar.
Efter Lunch tog det bara några hundra meter till dagens första vad, den ganska kraftiga jåkken som rinner ner från Alkavare och glaciärerna på Lanjektjåkkå. Jag gick en bit uppför jåkken för att se om det fanns något ställe där det gick att hoppa över på stenar men tillslut fick jag dra på mig mina coverboots och vada över.
När jag höll på att göra mig i ordning för att gå igen såg jag två vandrare komma mot vadet efter mig så jag väntade in dom. Det var två tyska killar från Ruhrområdet som hade gått lite fram och tillbaka i Sarek. Dom skulle just ta rast så jag gick ifrån dom.
Resten av vandringen upp till och över vattendelaren var ganska händelselös, mycket vide och massor med sump- och våtdrag. Däremot var det om möjligt ännu mindre med hyfsade småjåkkar med drickbart vatten.
Klockan 20 hittade jag en jåkk, pytteliten men med hyfsat vatten, nära en användbar tältplats. Platsen var belägen alldeles nedanför Härrapakte mitt emot utflödena från Sadelbergets glaciärer.
Vädret som efter badet bara blivit bättre med spridda moln och rentav sol ibland blev nu sämre och efter en stund började det regna. Hopplöst!! Ska jag inte få en enda hyfsad kväll utan regn den här vandringen heller? Det fick bli middag i tältet igen. Jag lagade till ett toppenmål visade det sig, stekta nudlar, grönsaker och beefdjerky (torkat nötgött). Ruggigt gott! Rekommenderas!
I ett litet uppehåll i regnandet passade jag på att hämta mer vatten, varpå jag kröp in igen för att skriva dagbok. Jag har tillryggalagt drygt 1,3 mil, båtresan borträknad, under dagen visade en kontrollmätning på kartan. Alltså en dryg mil kvar att gå fram till Akkastugan i morgon.
Jag hade sett en hel del fågel även idag, här kommer en lista på dom (nya): Rödbena, Rödstjärt, Knipa, Bergand och Tornfalk.
Mina fötter mår inte alls bra! Dom ser ut som vita russin. Skornas fel antar jag. Jag har tidigare ställt mig tvivlande till GorteTex i de svenska fjällen - nu är det bevisat, hur blött som helst. Om det kommit in utifrån eller om det är svett vet jag inte. Inget har dock kommit in via skaften, det vet jag, damaskerna funkar över förväntan, men dyngsura är dom i alla fall. Till skillnad från den nordiska typen av känga går det ju inte att ta ur "sockan" och byta mot en torr, så jag får väl antagligen kliva i dom lika våta i morgon bitti.
Nu ska jag vårda fötterna ett tag och sedan koka kaffe och avnjuta det tillsammans med dagens uppmuntringsdetalj, Pepparsalami och smör till kvällsmackan, och sedan avsluta det tillsammans med lite punsch.
Efter kaffet var det lite uppehåll i regnandet så jag gick ut en stund och tittade på det mäktiga skådespelet när dimman kom rullande in från båda hållen i dalen. Sedan kröp jag ner i säcken för att sova. Go'natt!