SÖNDAG 2001-09-09 (dag 9)
ov
återigen ganska dåligt,
vaknade ett par gånger under
natten och fick gå upp och
kissa. Regnet hade lugnat sig
lite på morgonen och man såg
till och med lite blå himmel när jag klev
upp vid 8 tiden och man kunde se en bra
bit av Käppu. Jag ställde in kompassen
nu när jag kunde se något så när var vi
var ifall sikten skulle bli sämre igen. Jag
var först upp. Jag kände på kläderna jag haft på mig igår och kunde konstatera att dom fortfarande
var genomvåta. Dilemmat var nu att allt var blött utom mitt Helly Hansen underställ, så vad skulle jag
ta på mig. Skulle jag klä mig i gårdagens våta kläder eller skulle jag ta understället. Det började röra
sig i det andra tältet och de andra kom ut. Vi kom överens om att försöka komma iväg vid 10
tiden.
Jag fixade frukost och sedan jag ätit och diskat gick jag igenom packningen för att se till att alla
plastpåsar var täta så att det som fortfarande ev. var torrt skulle fortsätta vara det. Jag tänkte
nämligen försäkra mig om att sovsäcken som hade börjat bli våt lite här och där inte blev ännu våtare
genom att linda in den i hela regnskyddet och lämna själva säcken att bli våt.
Jag valde det torra understället att gå i idag, under regnstället naturligtvis, och packade ner det sista
och rev tältet. Så var vi redo för den sista etappen ner till Salto. Det hade börjat regna igen och sikten
var inte mer än 100 - 150m. Kompasskursen jag lagt var mot den lilla klippan, Rumok, där man brukar
lämna högplatån och ta sig ner mot sjön kom väl till pass.
Kängorna var ju redan genomblöta så jag struntade i cover bootsen vid dom jåkkar som vi passerade
även om dom egentligen hade behövts. Förra gången jag gick här på platån gick dom lätt att hoppa
över på stenar men efter den här regniga perioden var jåkkarna stora och vida. I dimman såg vi inte
så långt men vi fick för oss att vi höll för högt upp mot Kuotektjåkkå eftersom vi fick så mycket
stenskrövvel att gå i så vi beslutade oss för att tappa lite höjd.
Efter ett tag lättade dimman lite och vi kunde se sjön nedanför oss. Strax kom vi fram till Rumok. Vi
hade haft fel förut när vi trodde att vi befann oss för högt och nu befann vi oss för lågt och dessutom
på fel sida om Rumok. Efter lite diskussion beslutade vi oss för att försöka ta oss över bergsknallen
istället för runt vilket var lättare sagt än gjort skulle det visa sig. Det som på kartan såg ut som en
homogen bergsklack var egentligen ett antal stenåsar med morän emellan och naturligtvis på tvären i
förhållande till vår färdväg. Efter mycket knog kom vi äntligen över och fram till jåkkravinen, på
Rumoks sydöstra sida, som vi skulle använda för att ta oss ner från högplatån ner mot sjön,
Pietsaure. Nu hade vi en fin utsikt ner mot samevistet. Det såg lite konstigt ut vid stranden, mycket
vatten men så sveptes stranden in i dimma igen.
Vi började klättra ner. Nedstigningen är inte helt enkel eftersom man måste ta sig över jåkken till
andra sidan ravinen halvvägs ner. Tillsist var vi nere och där stannade vi för lunch, ett välkommet
avbrott. Vattenfallet i vad vi trodde var Rasekjåkåtj ovanför platsen vi stannat vid var ruskigt vackert så
jag blev bara tvungen att packa upp kameran och ta ett kort, dagens enda. Vid lunchen pratade vi lite
om vad vi sysslade med i vanliga fall. Anna och Mikael är båda doktorander men på varsitt universitet,
Mikael på Uppsala Universitet, institutionen för naturvetenskaplig biokemi och Anna på Sveriges
Lantbruksuniversitet, institutionen för ekologi och miljövård. Lars jobbade med mjukvara och datorer
(Var kommer jag inte riktigt ihåg). Vi gav oss av igen när vi ätit och passerade jåkken lätt. Efter några
hundra meter kom vi fram till den "riktiga" jåkken, ja detta var jåkken inte den som vi stannat och
käkat vid det insåg vi för den här var både djup och strid. Här fick coverbootsen åka på igen. Vattnet gick
upp över knäna och man fick passa sig noga för att inte benen skulle slitas iväg av
strömmen.
Nu fanns det äntligen en tydlig stig att följa ner mot sjöns ände. Stranden var inte alls sig lik!
Mynningen på jåkken som rinner ut i sjön vid samevistet brukar ju vara c:a 4-5 meter bred men nu var
den åtminstone 30 meter bred med kraftig ström som krusade vattnet långt ut på sjön. Vi satte kurs
mot jåkkens vindlingar några hundra meter bakom samevistet där det normalt är ett bra vad som inte
brukar nå längre upp än smalbenen. När vi efter en fin promenad över ängarna kom fram till vadet
visade det sig att det var betydligt djupare än så. Jag tog på mig vadargrejorna och gav mig ut i
vattnet för att reka efter ett bra ställe att gå över. Jag startade där en normalt liten jåkk ansluter sig till
huvudfåran. Även den var nu ordentligt djup. Efter en stund anslöt sig resten av gänget till mig och
hjälpte till att leta. Det grundaste ställe jag hittade efter en hel del irrande fram och tillbaka gick över
mitten på låren. Efter huvudfåran tog vi oss fram genom ett rejält område av vide och vattensjuk sump
innan vi kom upp på fast mark igen. Vi beslutade oss för att följa jåkken fram till samevistet för att ta
oss en titt på det och få lättare att hitta stigen mot Salto som går över Lulep Kierkaus södra sadel.
Samevistet var tomt och övergivet för säsongen.
Vi hittade stigen och började klättra upp. Efter ett tag tyckte jag att stigen drog iväg åt fel håll och jag
började fundera på om vi inte av misstag kommit på stigen bort mot Kanjon (Ahutjkårså). En liten
lättnad i dimman visade att jag hade rätt. Vi bytte kurs och hittade snart rätt stig som låg en bit högre
upp. Jag sa åt dom andra att gå före för jag kände att ålder, vikt och den tunga packningen började ta
ut sin rätt här i den ganska branta stigningen upp mot passet så att jag inte kunde hålla dom andras
tempo. Så dom andra klättrade vidare medan jag tog det i ett tempo som passade mig bättre. Jag
kom ikapp dom uppe i passet där dom tagit en liten paus.
Dalen nedanför låg i dimma så man såg inte ner till Saltoluokta men precis när vi började
nedstigningen så lättade det och Salto och båtbryggan syntes klart. Anna och Mikael hade tydligen
bråttom ner och stack snabbt iväg nerför stigen medan Lars och jag stod kvar och beundrade utsikten
och han passade på att ta några kort innan även vi satte av nerför. Bitvis fungerade stigen mer som
jåkk än som stig och var förrädiskt hal vilket gjorde det ännu mer jobbigt för knäna än det vanligtvis
brukar vara här (har gått upp och ner den här vägen ett antal gånger så jag vet!). På vägen ner blir vi
påminda om att det är målarvecka på fjällstationen eftersom vi ser flera personer med målargrejor
invid stigen.
Nere i ravinen, "Kanjon", där dom små jåkkarna normalt går att hoppa över fick vi vada, ruskigt
mycket vatten. När vi kom ner på Kungsleden en kilometer ovanför Salto träffade vi ett par äldre
herrar som jag stannade och pratade med en stund. Lars fortsatte ensam ner mot Salto. Till sist gick
även jag den sista biten ner till Salto och kom ner vid halv sex tiden.
Jag gick direkt fram till huvudbyggnaden och upp på verandan och krokade upp ryggsäcken på vågen
som finns där. Den vägde 29 kg bara c:a 2 kg mindre än när jag startade!!!! Inte underligt att det gick
trögt i motluten tidigare under dagen. Undrar hur mycket av det som utgörs av vatten i alla våta
kläder?
Jag öppnade dörren in till Fjällstationen och insöp den underbara "Salto"-atmosfären i
receptionsrummet med sina trämöbler och mysiga öppna spis. Jag gick fram till receptionen och
anmälde mig och fick en bädd i ett flerbäddsrum i gamla stationen. Rummet var mysigt och jag valde
en säng längst in i rummet. Jag packade upp allt ur säcken och fyllde sängen med dom prylar som
inte var våta och stoppade tillbaka dom våta kläderna i säcken. Dom enda torra plagg som fanns kvar
i packningen var ett par kalsongen ett par sockor och mina shorts. Dom och handuken och
tvättgrejorna stoppade jag i en kasse och axlade ryggsäcken och gick en sväng förbi butiken och
köpte en öl att ha i bastun.
I servicehuset "Nåiden" var det ganska trångt i torkrummet, tydligen var det inte bara jag som råkat ut
för regn. Jag lyckades få plats med ungefär en tredjedel av mina våta grejor i torkrummet. Jag hängde
upp den av mina t-shirts som var minst våt framför torkaggregatet för att ha något att ta på efter
bastun. Medan jag höll på att hänga kläder kom Anna, Mikael och Lars ut ur duschrummet, dom hade
stressat på lite för att hinna äta middag i matsalen. Dom skulle tälta i bredvid färdledarstugan
berättade dom.
Nu var det dusch och bastu som gällde! Vi var några stycken där och vi satt och snackade om
fjällvandring (kan ni tänka er) och om rovdjur, allt på engelska eftersom det var både svenskar, tyskar
och en engelsman där. Utsikten var bedårande som vanligt, norrut mot Stora Sjöfallet. Ölen, en
samisk öl, var god och försvann ner i strupen alldeles för fort. Det blev många vändor in i bastun och
ut på förstubrons soffor för att svalka av sig. Till slut var det bara jag, engelsmannen och en av
målarlärarna för målarveckan som var kvar utanför bastun. Engelsmannen var på stugvandring norrut
efter Kungsleden från Kvickjåkk till Abisko. Läraren bjöd på mer öl och vi hade en mycket trevlig kväll,
milt som det var i luften. Engelsmannen berättade överlycklig att han hade sett tre björnar i närheten
av Aktse. Vi pratade också en hel del om hur det var att bo här uppe året om (Läraren var från
Gällivare). Vi sydlänningar tror oftast att det är mörkt här uppe på vintern men det är det inte, hävdade
han, eftersom snön gör att det känns ljust ändå. Vid nio stängde bastun men vi satt kvar en stund till
innan jag klädde på mig. Tröjan hade nästan torkat, så också jackan. Jag fick använda coverbootsen
som tofflor eftersom kängorna fortfarande var dyngsura.
Jag gick ner till stugan och lagade middag, det blev Tortelini igen, gott. Sedan gick jag upp till
stationen och satt och myste framför brasan en stund och skrev i gästboken innan jag gick ner till
stugan och gjorde mig i ordning för natten. Det visade sig att jag fått "enkelrum", inga fler skulle sova
där. I rummet bredvid bodde några som var med på målarveckan. Trots att jag gillar friluftsliv måste
jag erkänna att det var skönt att sova i en riktig säng efter 8 nätter på fjället. Föresten jag kollade hur långt vi gått under
dagen också, innan jag gick till sängs, det hade blivit 13,5 km.