LÖRDAG 2001-09-08 (dag 8)
aknade
ganska tidigt igen efter
att ha sovit dåligt. Jag låg kvar
och funderade på vilken väg
jag skulle ta ner mot Salto.
Skulle jag prova en ny väg eller
skulle jag gå samma väg som förra
gången, den "vanliga" upp mellan Käppu
och Vuoures, väster om Slugga. Jag klev
upp och ut ur tältet för att kolla vädret.
Det var rejält dimmigt och sikten mycket
begränsad. Av slugga och dom andra topparna såg jag ingenting. Jag bestämde mig för en
mellanvariant, att hålla ganska långt åt öster förbi renvaktarstugan och vidare upp ungefär den vanliga
vägen. Detta för att det alltid är lättare att orientera sig i områden man gått i förr när det är dimma,
men att hålla mer åt öster för att kanske slippa en del av den jobbiga terrängen jag gått genom förra
gången.
Jag åt frukost och kom iväg vid 10 tiden. Jag gick ganska långt öster ut på stigen mot Sjöfallet innan
jag vek av mot renvaktarstugan. Vid ett tillfälle klarnade det upp så pass att jag kunde ställa in
kompassen i riktning mot passet jag skulle upp i. Sikten vart sämre och sämre tidvis såg man bara c:a
hundra meter.
Att hålla åt öster var en klar miss. Terrängen här var ännu värre än på vägen jag gick förra gången,
dels för att det ju var mycket, mycket blötare i marken vilket gjorde sumpområdena rejält blaskiga och
kängorna genomblöta, och dels så var videt mycket tätt och man fick nästan djungelkänsla ibland och
önskade att man haft en machete. Det ständiga piskandet på benen av videsnåren gjorde att regnet
(ja det regnade, öste ner, hade jag glömt bort att berätta det?) gick igenom regnbyxorna och in i
byxorna som snart blev genomblöta dom också.
Med vattnet kluckande i kängorna, blöt in på bara kroppen och med humöret på botten kämpade jag
vidare. Den som skrev på utsidan att det gick bra att hitta stigar i detta området vet ta mig tusan inte
vad han pratar om. Visst… ibland kunde man hitta något som liknade en stig men dom övergav en
när man som bäst behövde dom.
Efter ett tag fick jag syn på renvaktarstugan, jag hade gått rakt på den. Jag tog en liten rast där.
Stugan verkade inte användas längre för den hade börjat förfalla lite, dasset saknade till exempel
dörr. Det senare uppskattade jag eftersom det gav mig möjlighet att nyttja detsamma.
Jag hittade en stig från stugan som verkade gå i rätt riktning upp över några kullar bakom stugan. Den
såg bra ut i början men inget kunde varit mera fel. Stigen ledde rakt in flera hemska stenskrövvel och
över flera stycken tvärgående moränryggar. Terrängen tvingade mig mer och mer åt öster tvärt emot
vad jag ville (nu vet jag hur frustrerade Frodo och dom andra Hoberna kände sig när dom tvingades
från sin färdväg av terrängen i Gamla skogen i Sagan om Ringen). Jag misströstade mer än en gång
när jag kom upp på en höjd bara för att se en ny dal och en ny höjd i min färdriktning. Till sist tvingade
jag mig att trotsa terrängen och ta mig tillbaka ordentligt åt sydväst.
Det enda håll som det var lite klarare åt ibland var västerut ner över Sitoätno, kanske för att det är lite
lägre där, och det var skönt att kunna se lite längre åt något håll i alla fall, det gjorde det lite lättare att
orientera mig. Men utan kompassen hade jag snart gått vilse, varje gång jag tittade på kompassen
fick jag justera min kurs.
Plötsligt blev terrängen mer lättgången och ungefär samtidigt fick jag syn på tre andra vandrare
framför mig lite högre upp i dalen. Jag kände igen dom som det gäng jag haft bakom mig dagen
innan. Jag satte upp ett högre tempo för att försöka hinna ifatt dom. Det tog en stund, för dom hade
ett bra försprång, men jag lyckades till sist. Dom hette Lars Axelsson, Anna Carlsson och Mikael
Nilsson och kom från Uppsala. Jag frågade om jag fick slå följe med dom och det tyckte dom var OK.
Under vandringen kom vi fram till att dom passerat förbi mig när jag låg i mitt tält nedanför Nientoålke
på morgonen.
Vi fortsatte upp mot passet och terrängen blev allt bättre ju högre upp vi kom och snart var vi uppe
mellan sjöarna i passet. Vi fortsatte upp över den sista lilla åsen och över pasströskeln och därefter
över ett par jåkkar. Jag brydde mig inte om bootsen, kängorna var ju redan breddfulla med vatten.
Plötsligt fick vi syn på en relativt torr och slät yta intill en jåkk där det såg ut som om det skulle gå att
tälta. Vi diskuterade en stund om vi skulle stanna där eller om vi skulle fortsätta lite till, klockan var ju
bara 4. Tillslut bestämde vi oss för att stanna där vi var, det skulle ändå inte bli några större problem
att hinna till Salto dan efter, och vem vet vädret kanske blir bättre imorgon.
Beslutet att stanna föll mig mycket väl i smaken eftersom jag kände mig helt utmattad efter dagens
vandring. Dagens 6 timmar vandring var de tuffaste hittills denna vandring. Jag slog kvickt upp tältet
och hoppade ur dom genomvåta kläderna, inte ett plagg var torrt!! Jag började genast frysa och skaka
(för andra gången denna vandringen) och kröp genast ner i sovsäcken. Regnet öste ner så ute var det
inte så trevligt så jag passade på att sova ett par timmar för att få orken tillbaka. När jag vaknade
ösregnade det fortfarande och Jåkken vi bodde bredvid hade så mycket vatten i sig att den letade sig
nya vägar bredvid strömfåran. Jag lagade middag, Tortelini och tomatsås, och avslutade med varm
choklad och macka. Sedan la jag mig att sova igen efter att ha konstaterat att jag tillryggalagt 12 km under dan.