FREDAG 2001-09-07 (dag 7)
ära
dagbok! Klockan är 19 och jag ligger här i
tältet med regnet smattrande mot tältduken och
vinden slitande i densamma. Den här dagen har
det blåst och regnat hela tiden.
Jag vaknade efter en natt då jag sovit ganska dåligt,
klockan var 7. Jag lagade min frukost och hoppades att
det skulle sluta regna så pass att det gick att packa utan
att ryggsäcken blev för våt. Detta inträffade "nästan" efter
en stund. Jag packade allt och fick precis ihop tältet innan
det började ösregna igen. Nu återstod problemet att få av
sig Helly Hansen-tröjan som fortfarande var på. Den ville
jag absolut inte ha våt. Jag fick vänta ett bra tag innan det
lugnade sig tillräckligt .
Nåja, äntligen kom jag iväg. Det första hindret på vägen var två stora områden med sten som fallit ner
från Sarvatjåkkås brant. Stenarna var hala av regnet och dessutom ganska instabila och många
vickade när man klev på dom så man fick vara extremt försiktig. Det tog ett bra tag att ta sig igenom
stenskrövlet. Sedan var det bara att gå på i myrmarken vid sjön. Efter ett tag, när jag var vid sjöns
nordända strax intill Pierikvatatj, upptäckte jag att jag hade ett annat gäng efter mig. Dom hade just
passerat min lägerplats och var på väg över stenskrövlet ett par kilometer bakom mig. Dom tog det
tydligen ganska lugnt för jag gick ifrån dom mer och mer under dagen. Trots regnet var sceneriet som
vanlig ganska häftigt här med Äpars storslagna branter söder om plattån.
Jag valde att korta av dagens vandring genom att ta en genväg genom ett av passen i Vuoinesvaratj
istället för att gå runt nedanför den lilla bergkammen. Att gå upp på Vuoinestjåkkå som jag planerat
blev det inget av med, toppbestigning i ösregn och låga moln är inte min melodi. Det var ganska
jobbigt att gå över bergskammen men jag var så less på all sumpen i lågpartierna nere vid sjön, så
det var det värt.
Väl uppe i passet såg jag ner över den nedre delen av Kukkesvagge med dess rengärde. Jag har
kommit från det här hållet en gång tidigare och tyckte även då att det var svårt att bedöma var bron
jag skulle över ligger någonstans. Jag gick ner genom en liten ravin med en liten jåkk som plaskande
sällskap. Jag hade för mig att bron låg lite norrut så jag drog mig ner i dalen lite på skrå åt det hållet.
Senare visade det sig att jag tog av lite väl mycket åt norr för när jag till sist fick syn på bron så fick jag
gå tillbaka lite mot syd för att komma dit. Tog mig tid att beundra utsikten från bron med den vilt
brusande jåkken under.
När jag kommit över till andra sidan, och lämnat Sarek för denna gången (gränsen går nämligen mitt i
jåkken), var stigen tydlig och ledde mig genom deltat som hör till Alep Nientojåkåtj den jåkk som
rinner ner från högplatån bredvid. Jag började känna mig ganska mör av all blåst och regn så jag
siktade in mig på att slå läger nedanför Nientoålke den bergsutlöpare som bildar hörnet på högplatån
och där stigen viker av mot Slugga och Stora Sjöfallet. Det var rejält halt på stenarna här vilket jag
upptäckte den hårda vägen när jag plötsligt fann mig liggande på rygg likt en sköldpadda sprattlade
med armar och ben. Med en kraftansträngning lyckades jag ta mig på rätt köl utan att spänna av mig
säcken och reste mig och fortsatte, betydligt försiktigare med var jag satte fötterna än förut. Som tur
var hade jag inte gjort mig illa.
När jag kom fram till Niento hittade jag en sjyst tältplats nästan genast. Jag slog kvickt upp tältet. Av
med alla våta kläder utom byxorna som inte var våtare än att jag hoppades att dom skulle torka på
kroppen. Sedan kröp jag ner i sovsäcken för att försöka tina upp lite. Klockan var bara 15 när jag kom
fram, alldeles för tidigt för att äta middag så jag bestämde mig för att sova ett par timmar. Middagen
bestod av Nudlar och vegetarisk färssås kryddad med Taccokrydda, den gick att äta…. Jag passade
på att diska vid ett av dom få och korta uppehållen i regnet. Sedan kollade jag på kartan hur långt jag
gått under dagen, 10,5 km hade det blivit.
Nu är klockan 19.30 och jag ligger och skriver dagbok. Inget tyder på att regnet ska upphöra, regngrå
ovädersmoln driver hela tiden upp från Sitojaure i den kraftiga sydliga vinden. Nu ska jag laga till lite
choklad och sedan lägga mig och sova. Nu hade jag varit ute i en vecka och innan jag somnade så
hann jag fundera en del och tänka tillbaka. Min slutsats denna kväll blev: Detta med att vandra ensam
går ju till en hel del ut på att njuta av naturen på egen hand när vädret tillåter att man kan vara ute,
men insidan av ett tält blir bra mycket trevligare om man har sällskap med någon. God natt!