ONSDAG 2001-09-05 (dag 5)
aknar
vid 8 tiden och känner mig utvilad. Mikael kommer
ut ur sitt tält samtidigt som jag tittar ut. Frukosten lagas
och intas. Samtidigt snackar vi en del om vadning och
jag berättade att mina cover boots läcker. Erik kom då
med en tub "Liquiseal" (tror jag att det heter) och jag
limmade ihop läckan och förstärkte med lite silvertape. Hoppas att
det håller.
Familjen Gyllensvärd höll på att packa ihop sina tält och efter en stund kom dom uppåt mot stugan.
Dom hade beslutat sig för att gå ut ur Sarek via Ruotesvagge och Ritsem istället för via Pastavagge.
Strax försvinner dom norrut efter att ha gått ner till Skarjabron och kollat in ravinen. Erik hade beslutat
sig för att gå upp på någon av topparna i närheten av Mikkajekna så han axlade sin ryggsäck och
drog iväg över bron och försvann iväg mot nordost. Mikael, Kent och jag hade samma planer för dan,
nämligen att gå en bit in i Kuopervagge. Vädret var molnigt men ljuset var ändå inte så tokigt för
fotografering. Jag använde packpåsen till sovsäcken och en lång rem för att fixa en provisorisk
dagryggsäck. I den packade jag ner lunchen och lite extrakläder och dessutom mitt akvarellblock och
färger ifall det skulle falla sig så att något vackert sceneri skulle dyka upp.
Vi valde en ganska hög stig i dalen och hade fin utsikt ner i dalen när vi gick. Vi tog oss fram i lugnt
tempo och fotograferade en hel del. Efter en stund kom jag på att jag nästan var utan film och
dessutom glömt att ta med någon i reserv. Kent var bättre utrustad och jag fick låna en av honom. Här
uppe var dalen mycket lättgången. Dessutom var den mycket vacker, både nära med fin mossa och
vackra våtmarksväxter och ner mot dalbotten där Kuoperjåkkå tumlade fram i sin fåra på väg ner
genom flera forsar mot Rapadalens nordligaste ende. Efter ett par kilometer var det dags för Mikael
och Kent att vända tillbaka och äta lunch. Själv hade jag tänkt mig att gå åtminstone in till Alkavagges
mynning, c:a 4 km in i dalen, och lunch hade jag ju med mig. Jag fortsatte fram till jåkken som rinner
ner från Skarjatjåkkå. Där slog jag mig ner i en liten ravin intill jåkken och lagade min lunchsoppa.
Efter lunchen kom den konstnärliga ådran över mig och jag målade en akvarell över mynningen av
Alkavagge. Sceneriet var vackert med molnen som fastnade på topparna och likson rann ner efter
fjällsidorna i tunna slöjor. Jag dröjde mig kvar där en stund innan jag började återtåget. Jag följde
jåkken, som jag var vid, ner till Kuoperjåkkå och vek av medströms mot Rapadalen och Skarja. Här
nere var det svårare
att ta sig fram, mycket sump och stenskrövvel. Målet nu var att komma fram till
fallen/forsarna vid Skarja där jåkken faller ner och bildar början på Rapajåkken.
Fallen var magnifika där vattnet kastade sig ner över dom brunaktiga klipporna. Här gick det åt en hel
del film. Jag följde fallen ner mot myrarna nedanför. Här var det ännu svårare att ta sig fram på grund
av alla videsnåren i den steniga terrängen. Efter ett sista våldsamt fall rann vattnet ut i det lilla
deltaland som bildats i myrarna. Myren närmast fallen var hård och torr och gick alldeles utmärkt att
gå på. Jag kunde hålla mycket god fart. Ett litet biflöde ringlade sig fram och åter över myren och det
fick jag hoppa över ett flertal gånger.
Längre fram började myrmarken mer och mer likna just en myr, och inte en äng, det vill säga sank,
och jag fick klättra upp på "stranden" istället. Målet nu var att ta mig fram till det ställe där
Smailajåkken kommer ut ur sin ravin och även den förenar sig med Rapajåkken. Terrängen var
mycket bökig att sig fram i med massor av vide avbytt allt som oftast av stenras från den branta
kanten. Jag fick ta mig fram bäst jag kunde och snart dröp jag av svett. Det hade dessutom blivit allt
varmare under dagen vartefter molnen blivit tunnade och tunnare. Men deltalandet här vid Skarja var
så vackert så det var helt klart värt besväret.
Plötsligt hörde jag det välbekanta mullrandet från Smailajåkken där den kastade sig ner i sin djupa
ravin, men man såg den inte förrän man var ända framme vid utflödet ett par hundra meter längre
fram. Jag följde en grusrevel ut i deltat så att jag skulle få fri sikt in i ravinen för att ta ett kort. På väg
in igen fick jag syn på en ny vacker vy, fjällen in mot Kuopervagge speglade sig vackert i deltalandets
vatten, fler kort togs!
Nu började den jobbiga klättringen upp mot Mikkastugan. Jag följde ravinen och plåtade många
häftiga vyer. Halvvägs upp mötte jag Kent och Mikael som ätit sin lunch och nu var på väg ner efter
ravinen, också flitigt fotograferande. Vi stod tillsammans en stund och snackade och beundrade
landskapet innan dom fortsatte nedåt och jag uppåt.
Väl uppe kollade jag på kartan hur långt jag gått och kom fram till 8,5 km, inte illa pinkat av en trähäst.
Jag satte mig utanför tältet på en liten bänk (en planka på ett par stenar) och skrev dagbok. Efter en
stund kom Erik tillbaka från sin tur. Han hade gått upp till Mikkaglaciären och över glaciärtungan.
Sedan hade han bestigit Mikkatjåkkås sydliga utlöpare Jållok (1501 m). Han verkade ganska nöjd
med sin dag, bara lite besviken att molnen hindrat honom att ta Mikkatjåkkås riktiga topp. Nu började
det klarna upp ordentligt och Sarektjåkkås syd- och stortoppar gnistrade av nysnö eller frost.
Jag fixade min middag, Tortelini med tomatsås, gott. På kvällen blev jag inbjuden till grabbarna på
kaffe och egenimporterad singelmalt Whiskey. Själv hade jag tagit med mig min punschflaska och bjöd
på. Vi snackade om allt möjligt, bland annat resor, film, whiskey och hade mycket trevligt. Dom hade
kommit ungefär samma väg som jag ner till Smailaträffen och skulle fortsätta ner över Snavvavagge
och vidare ner i Rapadalen. Därifrån skulle dom ta sig norrifrån upp på Skierfe och sedan följa
Kungsleden till Saltoluokta. Jag berättade om vad Grundsten sagt om vattenläget i Rapadalen.
När jag sent om sider kom ut ur tältet hade det klarnat upp helt. Månen sken så klart och starkt att det
blev skuggor av oss på marken och snön på Sarektopparna gnistrade ikapp med stjärnhimlen. Men
det var bara klart just där vi var, i hjärtat av Sarek, i alla dalarna runt oss låg molnen och lurade.
Dessutom hade det blivit ganska kallt, antagligen ner mot noll. Efter att ha njutit av den klara luften ett
bra tag kröp jag in i tältet för att sova, mycket nöjd med denna underbara dag, bäst hittills!