TISDAG 2001-09-04 (dag 4)
ag
vaknade till vid 6 tiden men bestämde mig för att somna om. Jag tänkte
ju ändå bara ta mig fram dom c:a 4 kilometrarna till Mikkastugan idag och
kan lika gärna ta en sovmorgon. Vid 9 tiden stiger jag upp. Molnen hänger
lågt i dalen, och Mikkatjåkkå som igår kväll visat sig i all sin prakt är nu
täckt av moln ända ner till basen. Jag lagar frukost i lugn och ro och tittar
sedan på omgivningarna från moränryggen som skiljer tältplatsen från jåkken. Jag
hade hoppats att jag skulle kunna se jåkken bra därifrån och hitta ett bra vadställe
men jåkken gömde sig väl nere bland stenblocken så det gick inte att bedöma
något därifrån. Men utsikten var ändå bra så jag stod kvar en bra stund och såg mig
om, molnen var så låga att jag nästan kunde ta i dom från kullen.
Vid kvart i tolv har jag packat klart och ger mig iväg. Efter några minuters vandring får jag ta av mig
ryggsäcken igen för att ta fram cover bootsen, dags för dagens vad. Vadet var enkelt, strax över
mitten på smalbenet. Jag behöll bootsen på en bit eftersom det var svårt att se om det var någon mer
strömfåra. Det var det nu inte och efter ett par hundra meters vandring på myrmarken stannade jag
för att ta av bootsen. När jag tog av den ena upptäckte jag att det kommit in en del vatten i den, inte
så att det var någon fara men i alla fall. Efter en noggrann undersökning hittade jag läckan. Antagligen
har jag lyckats trampa på ett av knytsnörena när jag tog på mig bootsen och därmed slitit till i öglan
där snöret satt fast och rivit upp en liten reva i galonen bakom öglan. Jag får försöka hitta på något
sätt att täta skadan med, det väntar ju flera ordentliga vad framöver.
Nu var det enkel vandring på fin stig med bara enstaka sanka partier. Halvvägs till Mikkastugan fick
jag syn på jag ett stort gäng vandrare som kommer mot mig. Jag hade en föraning om vilka det var
och mycket riktigt, det var ett gäng jag viste att jag ev. skulle möta. I spetsen för gruppen gick Sarek-nestorn
Claes Grundsten, fotograf , författare och stor Sarekkännare, och efter följde de 10
deltagarna i hans "fotosafari". En i gruppen kom genast fram och hälsade, det var Björn Walter som
med sin sambo var med på "safarin. Anledningen till att jag visste vad det var för gäng var att jag sett
på utsidan att han skulle till Sarek och mailat lite med honom innan vandringen. Vi stannade en stund
och pratade om allt möjligt. Jag frågade om det hade gått åt många filmrullar. Dom skrattade och
bekräftade att dom haft sånt här väder i över en vecka så mycket plåtat hade det inte blivit. Vattenfrågan
kom upp och Claes talade om att det är högt vattenstånd i dom nedre delarna av Sarek och
mycket högt vattenstånd i Rapadalen. Och är det Claes Grundsten som säger så, så är det så, en
källa att lita på. Efter en stund skiljdes vi åt och gick åt varsitt håll.
Strax fick jag Mikkastugan inom synhåll och dalen med Mikkajåkkå börjar öppnade sig åt öster på
andra sidan jåkken så att man fick sikt in över Mikkajekna och Sarektopparna, ja åtminstone basen av
dom, topparna var väl dolda i molnen. Smailajåkken har vuxit sig ordentligt stor nu efter att ha spätts
på med vattnet från alla glaciärerna efter vägen och dessutom har det börjat luta mer så det är
ordentlig far på den.
Väl framme vid Stugan slår jag läger på ängen precis nedanför stugan. Stugan är en bevakningsstuga
som ägs av Naturvårdsverket, byggd i samma still som dom vanliga renvaktarstugorna. (Pass upp! I
en äldre version av fjällkarta 28H är stugan placerad c:a 1 km för långt norrut, den rätta placeringen är
precis bredvid Skarjabron) Strax bredvid stugan finns en byggnad med en nödtelefon och soprum,
och så dasset förståss. Den bekvämlighetsinrättningen var det första ställe jag besökte efter att tältet
var rest, skönt att få sitta. Det har duggregnat lite till och från under dan och nu tog det ny fart igen så
jag stannade på muggen tills det var över.
Smaila-"träffen" gjorde inte skäl för sitt namn (inte just då i alla fall) för jag var ensam där. Jag
vandrade runt en stund och beundrade omgivningarna, gick ut på bron över jåkken och tittade ner i
ravinen där den under ett kraftigt brus kastar sig ner. Jag gjorde upp en lite kokeld och lagade lite
lunch. Efter lunchen fick jag syn på en tjej som strosade runt för sig själv på dom nedre ängarna. Jag
gick och pratade med henne en stund. Hon var tjeckiska men bodde i Tyskland så jag fick knaggla
mig fram på min dåliga tyska. Hon och hennes kille tältade lite längre ner mot dalen. Han var ute och
vandrade på egen hand över dan, men hon hade fått problem med en fot och därför stannat kvar.
Medan vi pratade käkade vi blåbär. Det fanns massor av blåbär, och det hade det funnits längs hela
vägen så man var konstant blåfläckig om fingrarna den här vandringen.
Efter att hon gått ner till sitt tält så satte jag mig utanför huset med nödtelefonen och läste i loggboken
för att se om någon jag kände hade varit här. Så var nu inte fallet. Jag kokade lite fika och efter det
låg jag i tältet och skrev dagbok. Plötsligt hörde jag röster utanför. Jag klev upp för att kolla läget. Nu
började det likna en träff !! Bredvid mig höll tre killar, Mikael Lauth, Kent Persson och Erik Johansson,
ett kompisgäng från Västerås och Norrköping, på att leta efter jämn mark för sitt tält och på ängen
nedanför höll ett annat gäng på att resa sina tält. Jag hejade på grabbarna och gick sedan ner för att
prata med gänget nedanför. Det var familjen Gyllensvärd från Stockholm som var ute och vandrade.
Det var deras 60 års present till Mamman i familjen. Dom hade gått från Kvikkjokk och hade tänkt gå
ut ur Sarek via Pastavagge och ta båten från Rimin ner till Kungsleden vid Sitojaurestugorna. Jag
berättade att vi nästan missat båttransporten där, när vi gick den vägen för ett antal år sedan, och det
var ändå ett par veckor tidigare. Så jag avrådde dom från att chansa på att någon var kvar där. Dom
skulle fundera på alternativ sa dom. Jag stod kvar och pratade en stund medan dom käkade lite
kvällsmat på stående fot. Sedan gick jag upp igen och pratade lite med grabbarna. Dom tänkte,
liksom jag, ligga still här vid Mikka under morgondagen. Middagen, Pasta Carbonara, lagades och
avnjöts, mycket gott. Efteråt åt jag gårdagens överblivna efterrätt, chokladpudding, mysigt med lite
"uppmuntringsmat". Diska fick jag göra i ficklampsljus för nu hade det blivit mörkt. Nöjd med dagen
kröp jag ner i sovsäcken.