MÅNDAG 2001-09-03 (dag 3)
aknade
åter igen runt 7 och kröp ut ur tältet. Jag
såg mig omkring och upptäckte att någon slagit
upp ett tält på andra sidan Suottas-jåkkå, på
sluttningen av Vartotjåkkå. Det var ett oranget
kupoltält. Medan jag strosade omkring runt min
lägerplats fick jag plötsligt syn på två rovfåglar som
bråkade. Det var en Stenfalk som försökte jaga bort en
Duvhök. Dom utförde en formidabel luftcirkus innan höken
fick ge sig och steg uppåt och svävade iväg mot Akka. Det
började småregna så jag gick in i tältet och fixade frukost.
Efter frukosten gick jag ut igen och fick se att en man
vaknat i det andra tältet också. Jag tittade på tältet en
stund men det kom inte ut någon mer så det var nog en
annan ensamvandrare. Jag började packa lite irriterad
över att tältet hade hunnit bli blött igen (det hade nämligen
blåst torrt över natten). Det blåste ännu hårdare idag än
igår så jag tog på en extra skjorta innan jag axlade säcken
och startade dagens vandring.
Jag började med att gå upp till det stora flyttblocket som
står mitt emellan de två delflödena av Niakjåkkåtj, strax
söder om min tältplats, ett stort fyrkantigt block med c:a 5
m sidor. Fantastiskt egentligen hur isen har möblerat om i vår natur. Efter att ha beundrat/förundrats
av blocket en stund fortsatte jag mot öppningen av Ruotesvagge. Jag följde den östra fåran som gör
en bukt ut mot öster i en nedskärning i moränen och sedan viker av söderut mot Kisuris sydöstra
utlöpare. Niak var täckt med moln som inte såg ut att vilja släppa. Jag fortsatte att följa jåkken. Stigen
var ganska lätt att följa och terrängen lättgången bortsett från några våtdrag och några stråk med
nedfallen sten från Kisuris.
När Sierkavagge öppnade sig mot väster mötte jag ett ungt tyskt par som var på väg åt andra hållet.
Dom hade tagit en tur upp i Ruotesvagge och sedan vänt tillbaka och var nu på väg till Akkastugorna.
Jag fortsatte söderut med sikte på den lilla klippan, Ruotesvaratj, som ligger vid vattendelaren mitt i
Ruotesvagge. Nu kom jag fram till det första vattendraget som inte gick att passera genom att hoppa
på stenar. Det var en jåkk som kommer från Låutakjåkkåh som flyter samman med Niakjåkkå i ett litet
delta mitt emellan Niak och den lilla toppen Jålle. Nu var det dags att pröva dom nyinköpta
vadaröverdragen, Lundhags Cover Boots. Jag bedömde att vadet inte skulle gå över bootsen så jag
struntade i regnbyxorna. Allt funkade bra, vattnet gick som mest upp på halva smalbenet. Av med
bootsen och vandra vidare. Efter en kilometer kom jag fram till en renvaktarstuga och efter den
passerade jag mellan den otroligt söta lilla sjön, Ruotesjauratj, och Ruotesvaratj. Vid sjön
fotograferade jag ett jättemysigt litet minivattenfall som föll ner över mossbeklädda stenar. Jag var nu i
vattendelaren och var tvungen att ta ett beslut. Avvakta och se om molnen skulle släppa så att jag
kunde göra min planerade utflykt tillbaka på andra sidan jåkken och upp på Niak eller om jag skulle
fortsätta. Det såg inte ut som om vädret skulle ändra sig den närmsta tiden så med ett styng av
besvikelse vände jag Niak ryggen och vandrade vidare med en fantastisk vy söderut in över glaciären
Årjep Ruotesjekna som ligger i dalen mellan Ruotestjåkkå och Påisatjåkkå.
Plötsligt spärrades min väg av ett ilsket djur!!! …. Det var en lämmel som inte alls tänkte släppa fram
mig. Den sprang inte och gömde sig som alla andra lämlar jag skrämt upp, utan fräste när jag kom
närmare. Nu kanske jag äntligen skulle kunna ta ett kort på en lämmel (gudarna ska veta att jag
försökt, men misslyckats). Jag fick upp kameran och tog ett kort på c:a 3 meters håll. Jag provade att
gå lite närmare och lämmeln stod kvar men nu visade den tänderna också. Jag tog ett par kort till, det
närmaste på en meters håll. Jag blev tvungen att gå runt den, för den flyttade sig minsann inte en
millimeter. Den vände sig bara om och fortsatte att fräsa. Då sträckte jag fram änden på "Orvar",
staven, och då anföll lämmeln och bet till. (jag får väl ge Orvar en stelkrampsspruta när vi kommer
hem). Till sist tröttnade den och försvann ner i sitt hål.
Jag fortsatt och kom strax fram till dagens största vad, Smailajåkkås delta. Detta vad hade jag ingen
lust att göra på fastande mage så jag ställde ner packningen och började laga till min lunchsoppa.
Landskapet var bedårande vilt och jag njöt i fulla drag. Medan jag åt min soppa kom två fjällvråkar
svävande söderut följandes jåkken på jakt efter något att slå klorna i.
Efter lunchen var det dags för vadet. Smailajåkken är mäktig där den i ett brett delta med ett flertal
fåror kommer ner från glaciären Årjep Ruotesjekna och rundar Påisatjåkkås nordvästra utlöpare och
åt sydväst ner i Ruotesvagge. Smaila betyder grumlig på samiska och grumlig var den av
glaciärsediment. Här räckte det inte med bara bootsen, det insåg jag direkt, utan här måste
regnbyxorna på också. Jag tog på bootsen och drog ner regnbyxorna över dom. Jag drog åt
kardborrbanden i nederkanten på byxorna så gått det gick och tätade extra med ett par remmar mitt
på smalbenen. Jag fick vandra runt en hel del bland revlarna för att hitta ett bra ställe att passera på.
Jag hade läst att det skulle kunna finnas kvicksand här i deltat och det stämmer nog. Jag kände mig
fram med staven och hittade då och då kraftigt vattensjuka områden i sedimentet. Till sist hittade jag
ett ställe som såg bra ut där huvudfåran bredde ut sig (inte så långt från där stigen kommer till deltat).
Jag fick känna mig för noga med staven eftersom vattnet var så grumligt att man inte såg botten
p.g.a. allt glaciärsedimentet. Halvvägs över nådde vattnet upp till halva smalbenet och trycket från
vattnet var inte särskilt stort. Nu blev det djupare men botten var jämn och fin och av grus och sand.
Som mest gick vattnet upp strax över knäna och då fick man passa sig och vara beredd så att vattnet
inte ryckte undan benet när man lyfte foten. Efter som jag inte visste hur många ytterligare biflöden
som fanns behöll jag bootsen på när jag kommit över huvudfåran och hade dom på tills jag passerat
hela deltat.
Väl över bestämde jag mig för att gå vidare till nästa "stora" vad fast jag var ganska trött, ett dumt
beslut skulle det visa sig. Landskapet var vidunderligt här mitt i Ruotesvagge med Gavelbergets
branta mur på ena sidan och Påisatjåkkås nästan lika branta vägg på andra sidan. Molnen hade höjt
sig lite så nu såg man både Vargtoppen och Mikkatjåkkå längre ner i dalen. Den kraftiga motvinden
började ta på krafterna, sög värmen ur kroppen, men envis som man är så knogade jag på. Jag valde
en stig som klättrade upp lite högre än den största stigen och fick på det viset en fin utsikt ner över
jåkkens breda lopp, det lutar inte så mycket här så jåkken breder ut sig rejält
i sin fåra. Jag passerade
platsen där jåkkarna från glaciärerna på Kavapakte och Vargtoppen rinner ut i Smailajåkken på andra
sidan precis vid Påisatjåkkas östra utlöpare, ett mäktigt sceneri.
Efter ytterligare en kilometer var jag framme vid Påisajåkåtj, jåkken jag tänkt slå läger vid. Klockan
hade hunnit bli halv sex och jag började leta lägerplats. Jag hittade ganska omgående en relativt mjuk
och torr plats att slå upp tältet på, alldeles intill stigen och med en moränrygg som ljuddämpare mot
den stora jåkken och en liten bäck strax intill att hämta vatten i. Jag frös om fötter och händer så jag
kröp genast in i tältet för att tina upp. Jag stoppade ner fötterna i sovsäcken för att dom skulle bli
varma. Men strax började jag frysa om hela kroppen, antagligen resultatet av att ha tagit ut sig för
mycket och av den kraftiga motvinden. Jag kröp ner helt i säcken men fortsatte att skaka. Efter en
halvtimme kändes det lite bättre så jag försökte krypa ur säcken men började genast skaka igen
(inser att jag borde stannat någon kilometer tidigare). För att få igång kroppen äter jag upp ölkorvarna
som egentligen skulle vara ingredienser i middagsmaten. Sedan måste jag ha slumrat till.
När jag vaknade var det nästan mörkt ute, klockan var över 21, men jag hade i alla fall slutat frysa.
Det bär emot att behöva göra middag men av erfarenhet vet jag att det straffar sig att hoppa över
måltider när man håller på med krävand aktiviteter, som t.ex. fjällvandring. Jag lagade alltså en sen
middag i ficklampans sken, ost och vitlökspasta (ingen höjdare precis) och avslutade måltiden med en
kopp varm choklad. Efter att ha diskat, även det i ficklampssken, kryper jag in i tältet igen. Innan jag
somnar kollar jag på kartan hur långt jag har gått och kom fram till att jag vandrat 16,5 km under dan.