LÖRDAG 2001-09-01 (dag 1)
ag vaknade som vanligt vid omrangeringen på Bodens
station och klev upp. Tydligen hade ingen tillkommit under
natten för det var fortfarande en koj tom i kupén. Gick över
till en sittvagn och satt där en stund. Bistrovagnen hade
bytts ut vid rangeringen mot en av Tågkompaniets mysiga
panoramavagnar. Där avnjöt jag frukosten. Solen bröt igenom
ibland, men vart efter vi kom längre inåt landet så mulnade det på.
Tågkompaniet är tydligen sponsrade av Fjällräven, all personal är
friluftsklädda i Fjällrävens byxor och väst, Fräscht! Vi blev stående
en stund norr om Murjek på grund av att linjen blev strömlös.
Tåget kom in 40 minuter försenat till Gällivare så det blev inte tid
för att gå något i stan utan det var bara att bege sig direkt till
bussen.
Dom höll på att bygga en ny bussterminal vid stationen så
busshållplatsen var flyttad ett par hundra meter norrut efter spåret.
Även bussen var lite försenad och startade 10 minuter efter utsatt
tid. Dessutom tog den en omväg förbi en Statoil-mack för att ge ett par killar tillfälle att köpa gas till
stormköket! Snällt av bussföraren men klantigt av grabbarna att inte ha fixat det i förväg. Till sist kom
vi iväg på den skumpiga "vägen västerut". Vid Kebnats brygga (nära Saltoluokta) fick vi ta en
bensträckare. Det började småregna när vi passerade Suorvadammen. Nu började fjällen kännas
närmare, Akkamassivet reste sig stolt på andra sidan sjön.
Bussen hade kört in förseningen och vi anlände till och med lite för tidigt till Ritsem. Det duggade lite
när vi kom fram och jag ställde min ryggsäck i väntkuren för att den inte skulle bli onödigt våt. Jag
snackade lite med Magnus (som jag nämnt tidigare). Han skulle inte åka med över till Akka idag utan
skulle vänta in sina kompisar som skulle komma med en senare buss. Dom skulle tälta i närheten och
åka över med förmiddags båten imorgon.
Båtlänningen vid Ritsem är ett ganska fult ställe. En skräpig grusplan med containrar, bränsletankar
och en brygga som går på räls så att man kan flytta den vartefter vattenståndet i vattenmagasinet
(sjön) varierar. Båten, "Storlule", är systerfartyg till m/s "Langas" som trafikerar sjön Langas vid
Saltoluokta. Båda är byggda på Lidingö i Stockholm. Storlule har dock dubbla maskiner eftersom
Akkajaure är en besvärligare och farligare sjö att trafikera.
Efter en stund fick vi komma ombord och jag ställde ifrån mig packningen på fördäck och gick sedan
ut på akterdäck och satt mig. Vi avgick i tid, 13.15, och jag vinkade adjö åt Magnus som satt vid
bryggan och lagade mat. Under överfarten fick jag en bedårande vy in över Akkamassivet där solen
bröt igenom molnen. Vinden var frisk sydostlig och det ger rätt stora, krabba, vågor på den långsmala
sjön så det gungade rätt bra. Strax innan vi kom fram gick jag in och köpte ett vykort som jag tänkte
skicka till jobbet, men något frimärke hade dom inte tyvärr. Däcksman som också hade hand om
försäljningen trodde att dom eventuellt hade frimärken i kafét iland.
När vi kom fram till bryggan vid Änonjalme sameviste höll jag, hemska tanke, på att glömma kvar
"Orvar" (min vandringsstav) ombord och blev tvungen att rusa tillbaka och hämta "honom" precis
innan båten skulle lägga ut.
Som en sista lyx innan fjällmaten gick jag upp till det lilla mysiga kafét ovanför båtlänningen och drack
kaffe och åt glödkaka och fick en trevlig pratstund men innehavarinnan Kristina. Något frimärke hade
hon dock inte så jag fick vänta med att skicka kort tills jag kom ut ur Sarek. Efter fikat vandrade jag
dom två kilometrarna till Akkastugorna. Utanför stugorna kokade jag fruktsoppa, min lunch, medan
jag diskuterade väder med stugvärdinnan. Mätt och belåten satte jag fart ut på Padjelantaleden ner
mot den första bron. Jag skulle följa leden en bit innan jag vek in i Sarek. Vägen ner mot bron var en
bedrövlig lervälling. Bron går över den mäktiga älven Vuojatätno som rinner från Kutjaure och ut i
Akkajaure. Jag stannade en stund mitt på bron och beundrade det framrusande vattnet under mig.
När jag kommit över bron hejade jag på ett ungt par som jag pratat med på bussen. Dom satt och
fikade och skulle sedan gå tillbaka och övernatta vid Akkastugorna.
Efter bron blev leden bättre och jag kunde knata på rätt bra. Stigen följde mer eller mindre älven och
var efter den första branta stigningen inte särskilt kuperad. På andra sidan stigen reste sig
Akkamassivet stolt men toppen var dold av moln. En av anledningarna till att jag åkt upp så här sent
på året var att jag ville se Sarek i höstfärger. Men hösten hade knappast börjat än, bara lite gult
inblandat i det gröna. När jag kom fram till rastplatsen vid bron över Jåkkjåkken (ja den heter faktiskt
så) bestämde jag mig för att göra halt för dagen. Klockan var då halv sex och jag hade gått c:a 9 km.
Platsen var mysig även om några mygg hade glömt sig kvar där trots den sena årstiden. Där fanns
några rastbord precis intill jåkken och toaletter och ett soprum en bit bort. Jag slog upp tältet i en liten
glänta en 15-20 meter från borden. När jag satt och åt middag, Chili Con Carne, kom en same och
hans hund förbi och satt sig ner och pratade en stund. Han var på väg hem efter att ha reparerat en
av ledens spångar (eller heter det spänger?), jag hade hört någon hamra längre fram på leden en
stund tidigare.
Efter middagen började det att regna lite och det fortsatte till och från resten av kvällen. Jag gjorde
upp en liten eld och satt vid den och kokade kaffe. Kvällen var mycket mild, säkert över 15 graden, så
jag hade det riktigt skönt. Vid halv tio hade det blivit ganska mörkt och det började regna mera
ihållande så jag kröp in i tältet. Där skrev jag dagbok innan jag lade mig att sova.