MÅNDAG 98-08-10 (dag 4)
dag ska vi ta oss uppför
Kuopervagge. Efter att ha packat ihop och hämtat våra
torra kläder startade vi hyfsat tidigt mot bron över
Guobirjohka, vår första delmål.
Vi höll god fart och passerade snart bron och tog höger upp mot dalen. Som en vaktpost mitt i dalen stod den pampiga Drakryggen.
Först var stigen fin och jämn som omväxling från Kungsledens stenar men ju högre upp vi kom desto värre blev terrängen. Stigen försvann i moränen och massor av rösen visade tänkbara vägar som oftast slutade mitt i stenskrövlet.
Vi fick efter en stund en
fantastisk vy upp över Rabotsgaciären på sydsidan om
Drakryggen och skulle kunnat se Kebnekaises topp om inte
det legat ett lock av moln vid toppen, lurade på den vyn
än en gång!
Vädret som varit soligt började nu försämras med duggregn från molnen som drev in över Tuolpanjunnjetjåkkas kam i norr.
Moränen blev bara grövre och
grövre. När vi kom fram till den plats där jåkkarna
från Rabots glaciär och sjöarna i Kuopervagge flöt
ihop vadade vi över till mittmoränen rakt nedanför
Drakryggen. Den såg nämligen mer lättgången ut. Men
även här var det mest block och stora stenar att hoppa
på, jobbigt!. Dessutom började vi bli törstiga och
här på mittmoränen fanns det inga jåkkar alls och
kanten ner mot huvudjåkken hade blivit till en ravin. Vi
kämpade på mot den plats där jåkken skulle komma upp
ur ravinen.
När vi äntligen kom dit stannade vi och åt lunch. När vi fortsatte tog vi med oss vatten för säkerhets skull. Nu hade vi kommit i jämnhöjd med Drakryggens västra brant och fortsatte upp i dalen.
Vi mötte en måttligt positiv man med ett antal personer i släptåg på väg ner från dalen som sa att vi inte skulle hitta någon tältplats i dalen utan gjorde bäst i att fortsätta direkt över passet till Tarfala, 4 timmars vandring enligt honom. (Vi hörde senare av andra om denna sanslösa karl och dom stackare som var med honom som fick vandra benen av sig och aldrig vila). Nu känner jag oss bättre än så, några 4 timmar trodde jag inte skulle funka.
Som en sammanfattning av terrängen kan jag bara säga att Catrin
och Jag helhjärtat håller med Th. S. Gudjohnsen som 1920 skrev
såhär i sin bok
Kebnekaise:
Kuohpirvagge: Dalen är, liksom Kaskasavagge, ytterst stenig
och svårt gångbar, tills man passerat det berg, som itudelar
densamma. Sen vidtar nedstigningen över gräsbevuxna dalsidor.
(han gick tydligen åt andra hållet).
Det finns inte mycket att
tillägga om resten av vandringen. Vi hoppade på förbi
dom vackra sjöarna och kom tillsist mot slutet av dalen.
Där gick vi rakt på en plats där någon röjt bort all
sten så att det bara fanns sand kvar. Efter lite
ytterligare röjande (tältkåtan har ganska stor botten
yta) lyckades vi provisoriskt resa kåtan med hjälp av
stenar på pinnarna.
Precis innan vi skulle laga middag såg vi två personer som började vandra norrifrån ner från passet från Kaskavagge, Jojo-leden. Lite nyfiken blev jag eftersom jag haft kontakt med en kille från Linköping, Peter Caputa, via internet (hittade hans hemsida när jag sökte efter info om Kebnekaise). Vi hade mailat till varandra eftersom han och hans kompis, Krister Sundström, skulle åka upp dagen före oss och sedan gå jojo-leden ner mot Tarfala. Detta innebar att våra vägar skulle sammanfalla från Kuopervagge och ner till Tarfalabron. Vi hade kommit överens om att hålla utkik efter varandra under färden.
Efter att vi ätit våra nudlar, middagen, tittade jag ut för att se vart vandrarna tagit vägen. Dom hade dragit sig upp till andra sidan sjön. Alldeles för långt att hoppa iväg på stenskrövlet, så jag lät saken bero. Efter en stund tittade jag ut igen. Då hade dom dragit sig ner till vår sida av sjön, tydligen hittade dom ingen tältplats vid andra sidan. Dessutom höll dom på att resa ett rött tunneltält precis av den typ jag visste att Peter skulle ha.
Jag kastade på mig kängorna och hoppade iväg över moränen mot deras tältplats. När jag hälsade och presenterade mig sa dom "e'de" och jag svarade "Jo visst e'de de". Chansen att vi skulle träffa på varandra var ju inte så stor eftersom vi gick åt samma håll den del av våra färdvägar som sammanföll. Vi stod och pratade en god stund medan dom försökte få golvet i sitt innertält torrt. Sedan tog vi farväl. Dom skulle stanna en extra dag i Kuopervagge men vi kanske skulle stöta på varandra i Tarfala om vi stannade där en extra natt, vilket vi funderade på.
Nu var det dax även för mig att krypa ner i sovsäcken. God natt!